- Project Runeberg -  Alexander I /
288

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.288

hörde de ett krasande som af glas. Dörrarna flögo
upp, och det blef ett våldsamt korsdrag, vinden hven och
tjöt. Så väldig var stormens styrka, att den slet
järnplåtar från taket, snodde ihop dem likt pappersstrutar
och hvirflade ut med dem i luften. En af dessa plåtar
hade slagit emot en fönsterruta och krossat den.

Änkekejsarinnan stannade, uppgaf ett anskri och
rusade tillbaka. Alla följde efter henne utom
kejsarinnan; ingen lade märke till att hon blef lämnad ensam.
Ett dörrdraperi, utspändt af blåsten, snodde sig om henne
och hade så när dragit omkull henne. När hon kom in
i nästa rum, fick hon se det sönderslagna fönstret;
skärf-vorna dansade ännu i luften. En vattenmättad vind slog
in genom fönstret. Och i bruset af vågorna tätt utanför
och i orkanens tjut tyckte hon sig höra drunknandes
nödrop.

Hon såg sig om och varseblef, att alla hade
öfvergifvit henne. Nästan medvetslös sjönk hon ned i en stol
och slöt ögonen.

När hon vaknade, stod grefve Miloradovitsj,
Petersburgs generalguvernör, och talade till henne, men hon
hörde ej hvad han sade.

— Hvar är kejsaren? — frågade hon utan hopp,
endast af vana att upprepa de orden.

— Här bredvid, i Hvita salen, ers majestät.
Tilllåter ni jag ledsagar er dit?

— Om grefven ville ge mig litet vatten ...

Han började leta, men fåfängt, och ville skynda in
i nästa rum.

— Nej det behöfs inte, — hejdade hon honom. —
Kom så gå vi.

— Öfverflöd på vatten men vattenbrist på samma
gång, — skämtade han älskvärdt, och sirligt bugande
och klirrande med sporrarna som på en bal bjöd han
henne armen.

Han gick med dansande steg och hade ett af de
där ansiktena, som liksom beständigt tyckas se sig i
spegeln och fröjda sig: »Ståtlig karl!»

Och som det händer ibland i upprörda ögonblick
kom kejsarinnan att tänka på en dum anekdot: grefven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free