- Project Runeberg -  Alexander I /
289

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.289

hade en gång öfvat sig att dansa masurka ensam i sitt
rum. Bäst han figurerat framför spegeln, hade han råkat
törnå hufvudet i den och skurit sig så illa, att han måste
gå med bandage.

Nu talade han om öfversvämningen, och han tycktes
betrakta den som ett lustigt äfventyr, ungefär som en
regnskur under en lustvandring med sköna damer.

— Det är förskräckligt, det är förskräckligt, skriker
alla. Men jag, jag säger: hvad tänker herrarna på?
Vi gamla soldater, som vadat i blod, skall vi vara rädda
för vatten?

De inträdde i Hvita salen.

Framför bordet vid glasdörren, som vette åt Neva,
satt kejsaren hopsjunken och krokryggig, med sänkt
hufvud och slutna ögon, lik en mycket trött människa,
som vill sofva.

I början af öfversvämningen hade han varit ifrigt
verksam han som alla andra. Han sprang hit och dit och
utdelade sina order. När ingen visade lust att ge sig
ut i slupen, ville han göra det själf. Men detta tillät
inte Benkendorf, och midt för kejsarens ögon tog han
af sig sin röck, hvarpå han vadade ut till slupen, i vatten
upp till halsen, och gaf sig af. Andra hade följt efter,
och ingen var återkommen. Alla kommunikationer voro
afbrutna. Slottet låg som en klippa eller ett skepp midt
i ett öde haf. Och kejsaren förstod, att ingenting var
att göra.

Han märkte ej kejsarinnans inträde, och hon
vågade icke gå fram till honom.

Hon iakttog honom på afstånd. Ansiktet föreföll
henne dödsblekt i den skumma dagern. Nu mera än
någonsin framträdde det där som Sofia lagt märke till —
det milda, undergifna, under oket tryckta: »lilla hvita
kalfven», det stumma lammet, som ledes till slakt. Och
så ännu något — detsamma som skymtat kvällen förut,
då kejsarinnan talat med honom om Hemliga Sällskapet:
så ser en människa ut, som håller på att förlora förståndet,
vet det och är rädd, att andra skola märka det.

Hennes förra rädsla föreföll henne enfaldig.
Härinne i det trygga rummet hade hon mera skäl till ängslan
Meresjkovski, Alexander I. 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free