- Project Runeberg -  Alexander I /
290

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.290

för honom än ute bland de rasande vågorna. Nu
betviflade hon inte längre, att han i går ej sagt henne
allt, hade dolt själfva det viktigaste.

Öfverpolismästaren Gladkov rapporterade för kejsaren,
hvad som försiggick ute i staden.

På Petersburgska sidan, i Viborgska stadsdelen och
i Kolomna, där nästan alla husen voro af trä, hade hela
gator bortsköljts. I Galerhamnen hade vattnet stigit 16
fot, och där var nästan allt förstördt.

Kejsaren hörde på men tycktes knappast förstå.

Hvar femte minut kommo flygeladjutanter in och
underrättade honom, hur högt vattnet stigit.

Elfva fot och två och en half tum. Sex tum. Åtta.
Nio. Tio och en half.

Nu stod redan vattnet två fot och fyra tum högre
än 1777. Sådan öfversvämning hade det inte varit sedan
staden grundlagts.

Klockan var tre på eftermiddagen.

— Om stormen fortfar i ännu två timmar, så är
det ute med staden, — sade någon.

Kejsaren hörde det, lyfte på hufvudet och korsade
sig, och alla följde exemplet. Det inträdde en tystnad
som i ett dödsrum. I en klunga af slottsbetjänte, som
stodo litet afsides, hördes någon snyfta:

— Gud straffar oss för våra synder!

— Inte för era utan för mina, — sade kejsaren
sakta, liksom för sig själf, och lät hufvudet sjunka än
djupare.

— Lise, är du här? Inte visste jag det. — Han
hade ändtligen varsnat kejsarinnan och gick fram till
henne. — Hur är det med dig?

— Åjo. Jag är bara litet trött. Jag har sprungit
och sökt efter dig.

— Men hvarför det? Så oförsiktigt af dig! Det är
korsdrag öfverallt, och du är så förkyld.

Han drog omsorgsfullt om henne mantiljen, som
kommit litet i oordning. Och tanken, att han i ett
sådant ögonblick som detta kunde oroa sig för henne,
kom henne att rodna som en förälskad flicka.

— En sådan olycka, Lise! — sade han med det sorgsna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free