Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.293
kommo af brist på kläder, bostäder och föda. Och hvar
dag steg vattnet i Neva, hotande med nya förödelser. Det
föreföll som om Gud själf hade dömt den olyckliga staden
till undergång.
Kejsaren aflade besök i de värst åtgångna
stadsdelarna — Kolomna, Vasiljevskiön, Hamnen, Gjuteriet.
— Jag har varit med i blodiga slaktningar, men det
här kan inte jämföras med något annat, — sade han till
sina följeslagare.
En gång gick han in i kyrkan vid Smolenska
kyrkogården. Den var alldeles fullsatt af kistor med
drunknade. Han brast i gråt och allt folket med honom.
En kommitté, som skulle bringa hjälp åt de
nödlidande, bildades. Det berättades rörande historier: om en
fattig gumma, som nekade att ta emot en päls vid
kläd-utdelningen: »Jag har räddat min kofta, men om ni är
snälla och ger mig strumpor»; om den välgörande
tsji-novniken Ivanov, som på sin bekostnad lät begrafva
fattiga; om en liten gosse, som i en sockerlåda kommit
seglande till en gammal ungkarl och af denne blifvit
upptagen som eget barn.
Äfven lustiga anekdoter berättades: i ett hus hade
en katta burit sina ungar just till det trappsteg, där
vattnet stannat. I Allmänna bibliotekets källare hade en
sik kommit simmande, och bibliotekarien, Ivan
Andreje-vitsj Krylov, hade fångat, stekt och ätit upp den. En
resande från landet hade trott, att han mist förståndet,
då han vaknade på morgonen och fick se polismästaren
Tsjichatsjev ro omkring i en båt på gården. Grefvinnan
Tolstoj var så ursinnig på Peter I för öfversvämningen,
att hon räckte ut tungan, när hon åkte förbi hans staty.
Censuren förbjöd att trycka hvad det vara månde
om öfversvämningen, och i Moskva trodde man, att
vattnet stigit öfver Amiralitetets spira. Bland folket gick
det talet, att Guds vrede hade drabbat staden för
militärkolonierna och godsägarnas omänsklighet.
Fader Feodosi Levitski förkunnade, att
öfversvämningen »icke var ett den blinda naturkraftens verk utan
ett straff af den rättfärdige Guden, som vedergällde oss
efter våra gärningar, icke seende minsta ansats till bättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
