Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
en utmattad roddare, som af strömmen drifves mot
vattenfallet.
Den nye ministern för folkupplysningen, Alexander
Semjonovitsj Sjisjkov, var öfver åttio år. Han hade
krit-hvitt hår, dödsblekt ansikte, insjunkna ögon; hufvudet
skakade, han tuggade med käkarna, och orden kommo
sluddriga. En dag, när han skulle föredraga en rapport
för kejsaren, kunde han inte öppna portföljen, så darrade
händerna af ålderdomssvaghet. Kejsaren hjälpte honom,
tog fram papperen och läste dem själf.
»Sjisjkov var konservativ intill fanatism. Det af
honom författade censurreglementet kallades för
»bräck-järnet», han själf för »ljussläckarn» och ministeriet för
upplysning »ministeriet för förmörkelse».
Hans rapporter utgjordes af idel angifvelser.
— Den s. k. tidsandan är en gudlöshetens anda, en
revolutionens ande, som vill förgöra och mörda, som
kommer att störta regeringarna, förstumma lagarna, skaka
tronerna och rasa i vildt ursinne. Denna fara är mera
fruktansvärd än brand och vattufloder ...
Han pratade och sluddrade, ända tills han märkte,
att kejsaren inte hörde på. Då sänkte han hufvudet, teg
litet, tuggade med käkarna och utlät sig plötsligt i
ynklig ton:
— Allernådigaste gosudar! Det är svårt för mig,
gamle man, att bära en så tung börda på mina skuldror.
Jag dignar under den. Tidsandan har tagit öfverhanden.
Öfverallt, i senaten, i rådet, hos publiken och vid själfva
hofvet, finner denna anda beskyddare. Hvad skall man
göra? Det är som att köra hufvudet i väggen . . .
Hittills har Gud bevarat Ryssland, men nu hvilar hans
hand tung på oss. Det kommer att sluta illa.
Han kraxade och kraxade, och af detta kraxande
blefvo de mörka vinterdagarna än mörkare och
grafstill-heten än mera söfvande.
Krigsministern Tatisjtsjev, justitieministern Lobanov,
ministern för inrikes ärenden Lanskoj — allesammans
voro de lika skröpliga och utlefvade. Det var en
samling gengångare.
»Och åt dessa är Rysslands öde anförtrodt!» tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
