Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
som om staden legat tusen mil borta. Grafvens och
vaggans ro.
Kejsaren tänkte på sitt förestående möte med furst
Valerian Golitsyn.
Han kom ihåg löftet han gifvit Sofia. Han kom
också ihåg furst Valerians ansikte det där eviga
ögonblicket vid Sofias kista, då han plötsligt känt, att
kärleken till den döda förenade dem och att denne hans fiende
var den enda människa, som stod honom nära och som
han behöfde. Då skulle det varit en lätt sak att gå fram
till honom och tala. Men sedan, ju mera han tänkt på
detta möte, dess svårare hade det synts honom. Månader
gingo. Han sköt beständigt upp. Golitsyn slutade att
vänta. Han ville resa och begärde permission. Kejsaren
lät honom ej fara, men nu var han öfvertygad, att mötet
skulle bli pinsamt och förödmjukande för dem båda och,
värst af allt, skulle få något af den ohyggliga löjlighet
öfver sig, som beständigt förföljde honom.
Och ändå kretsade hans tankar kring detta möte med
kvalfull envishet; han liksom fann njutning i att rifva
upp sitt sår. Han föreställde sig samtalet i hvarje minsta
detalj, förberedde sina svar och den andres frågor, talade
för båda, ibland i sin ifver till och med högt — liksom
en aktör inlär sin roll framför spegeln.
Först om Sofia.
— Jag uppfyller, — skulle han säga, — hennes
sista vilja, då jag nu talar med er. Hon sade mig —
och jag vet, att det är så — att ifall ni verkligen älskade
henne, kan ni inte vara min fiende. I hennes namn ber
jag er: tala med mig inte som undersåten med kejsaren
utan som människa med människa, som en son med sin
far. Jag tror, och jag skulle vilja att ni också trodde,
att hon hör oss . . .
Han tystnar och ser den andre rätt i ögonen. Denne
uthärdar inte blicken; han slår ner sina ögon.
— Jag vet, Golitsyn, — återtar han, — att ni
tillhör Hemliga Sällskapet, och dess mål känner jag också:
själfhärskarmaktens inskränkning, konstitution. Men vet
ni då inte, att det också är mitt mål?
Här småler han mildt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
