- Project Runeberg -  Alexander I /
303

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

Kammartjänaren Anisimov hade från det angränsande
rummet redan länge hört, att kejsaren talade med någon.
Hade månne någon kommit in andra vägen? När kejsaren
utbrast: *Och de skratta ut mig! De skratta ut mig!»
tyckte han det lät som »Anisimov! Anisimov!» Han
öppnade dörren och trädde in.

— Hvad vill du?

— Ers majestät ropade på mig?

•— Ut! — röt kejsaren, sprang upp och stampade
ursinnigt med foten.

Några minuter senare gick han ned för trappan i
päls och mössa.

Vid trappan stod en vaktpost. »Den där skrattar
visst också åt mig», tänkte kejsaren, stannade, såg stint
på honom och frågade:

— Hvad är det?

— Gud bevare ers kejserliga majestät! — skrek
soldaten och spärrade upp ögonen så troskyldigt, att
kejsaren blef helt lätt om hjärtat.

— Hvad heter du?

— Ivan Ochramejenko, ers majestät.

— Det är bra, Ivan, säg kompanichefen, att jag
utnämner dig till underofficer.

»Alldeles som far min», tänkte han. »Äpplet faller
inte långt från trädet.»

Han gick ner i parken.

För hans promenader sopades alléerna rena från snö
och sandades på en sträcka af några verst. En tät allé
af snötyngda granar förde längs Stora sjöns strand till
Babolovskis glänta.

Det snöade. Att börja med kommo glesa,
stjärn-formiga flingor, sedan stora flagor, ännu inte våta men
redan mjuka och klibbiga, bådande tö. De kändes
liksom ljumma.

Framkommen till gläntan vek kejsaren in på en smal
skogsstig och kom ut på en öppen plats omgifven af höga
träd. Han slog sig ned på en bänk och satt länge och
såg på hur snön föll — ett hvitt nät, en hvit dimma i
den mörknande luften, ett enformigt hvirflande, som
bländade ögat. Han började känna yrsel af det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free