- Project Runeberg -  Alexander I /
308

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

308

Jag tänker på kejsarens sjukdom. Nu, då faran är
öfver, dölja de inte längre för mig, att han varit nära
döden; rosen i benet skulle ha kunnat öfvergå till
kallbrand. Jag liar aldrig förr sett honom så undergifven i
lidandet. Det skrämde mig mest af allt.

Nu är han nästan frisk. När han första gången
åkte ut, 22 februari, föllo människorna på knä, där han
färdades fram, korsade sig och gräto af glädje.

Jag gläder mig också, och ändå sörjer jag — hvad?
Är det verkligen så, att jag sörjer den där tiden, då
han var sjuk och led och jag fick lida med honom? Ja
vi voro med hvarandra, voro hvarandra så nära som vi
inte varit på länge. En dag sade han med det där
småleendet, som påminner om ett sjukt barns och som han
aldrig haft förr — jag är så rädd för det, och jag
älskar det så:

— Om jag blir frisk, Lise, så är det dig jag har
att tacka för det, dig ensam.

Så lycklig jag var! Jag nästan skämdes, att jag
kunde vara så lycklig, när han led.

Det var efter den första natt han haft ro, tack vare
en kudde af min uppfinning. Han måste sofva sittande,
ty han fick blodet åt hufvudet, så snart han lade sig.
Genom min kudde slapp han de där kongestionerna. Jag
uppfann också en sorts pall för hans sjuka ben, så att
han kunde sitta i sin länstol framför ett bord.

Jag tillbragte dag och natt hos honom. Jag var
inte rädd att störa honom som annars alltid. Han var
helt och hållet min, och vi voro så ensamma, som om vi
varit tusen mil från alla, som pina och tråka ut honom,
när han är frisk. Ingen vågade komma in till oss. Vi
hade det så bra, så lugnt och fridfullt.

— Hvad det är skönt, Lise! Om det alltid vore
så här! — sade han.

Han var som den artigaste kavaljer emot mig,
älskvärd och uppmärksam. Jag tyckte, att jag icke var
hans hustru utan hans älskarinna.

Nu är det slut. Nu är jag ensam igen. Allt är
som bortblåst. Jag är hvarken hustru eller älskarinna.
En sjuksköterska, som har fått sin betalning och kan gå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free