Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Det säges ju, att när oväder är i annalkande,
börja gamla sår värka. Mina gamla sår värka — hvad
är det för storm de båda?
Jag tänker på Masjas död, på Lisas död — och
återigen finns ingen tid mera. Ju längre bort, dess
närmare; allt som i går.
Masja var mycket sjuk, men jag hoppades ändå.
Sista natten, efter ohyggliga kräkningar och spasmer,
blef hon stilla mot morgonen, tycktes somna. Jag lade
mig på soffan bredvid hennes säng och somnade också,
ty jag hade ej sofvit på många nätter. När jag
vaknade, fick jag se, att hon låg i dödskampen. Kanske
hon ropat på mig och jag inte hört det. Hon låg död
i mina armar, och ändå kunde jag inte tro det. »Hvad
är det? Hvad är det?» sade jag meningslöst.
Jag tyckte då, att det var omöjligt att lida mera.
Ändå led jag inte hälften så mycket som sedan vid Lisas
död. Ja detta är det förskräckliga: man vet aldrig,
hvilka ytterligare lidanden som vänta en, hur mycket
man ytterligare kan lida och om det finns någon gräns
för lidandet. Det ser ut som om det inte funnes. Hade
jag ej trott på Gud, skulle jag den gången ha begått
själfmord.
Alla dessa dagar irrar jag omkring i slottet som
en osalig ande. Häromdagen kom jag in i Lisas rum,
och allt stod med ens för mig. Jag gick af och an i
rummet som en vansinnig, upprepade alla hennes små ord
och försökte säga efter dem: »Ne ne» i stället för
»nej» och »up» på engelska, när hon ville, att man
skulle bära henne. Och så sade hon »ja»f när jag
hviskade i hennes öra: »Är du min lilla lilla Lisa?» »Ja
ja», sade hon med så förnumstig uppsyn, som om hon
förstått hvad det var jag frågade. Och när de gåfvo
henne nattvarden, vände hon sig bort och ropade på
engelska: »No! No!» Kejsaren kunde hon inte vänja
sig vid, hon var rädd för honom och grät, när han
kom.
Hennes sista ord voro: »Dansa! Dansa! Dance!
Dance!» ty under sin sjukdom tyckte hon om att man
satte henne på kudden, bar henne omkring i rummet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
