Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
sjöng någon glad visa. Hur ofta sjöng jag inte för
henne med gråten i halsen!
Allt det där kom jag ihåg, ocli fastän många år ha
gått, var smärtan densamma. Det är inte sorgens första
stunder, som äro de värsta — deras bitterhet rusar
och döfvar smärtan — utan det där efteråt, när ruset
har förgått, allt glider in i de gamla hjulspåren och
man liksom förgäter — och så plötsligt minns igen.
Lisa dog i kramp, på tionde dagen. Doktorerna
ville ej tro på någon fara, och först i sista minuten
blefvo de förskräckta och tappade hufvudet. De gåfvo
henne mysk. O den där mysklnkten i det halfmörka
rummet med nerfällda gardiner ! Hon började få
kräkningar och krampanfall alldeles som Mäuschen. Sedan
blef hon stel och tycktes kväfvas. Man drog upp
gardinerna och bar henne till fönstret. Por att få veta om
hon lefde, sade jag: »Lisa lilla!» Hon var redan blå
i ansiktet men lyfte upp sin lilla lia.nd och snuddade vid
min kind. Och hennes ansikte hade ett sådant
bråd-moget uttryck af lidande, att mitt hjärta vill sprängas
ännu i denna stund.
Ocli när hon låg i sin kista, sjöngo hennes
älsklingsfåglar i rummet bredvid.
Hvarför lida barnen? Vi vuxna vi böta för våra
synder. Men barnen! Är det för arfsynden eller för
hvad? Nej jag förstår inte, inte alls!
Liksom Job skulle jag kunna svara tröstarna: »Öfver
nog har jag fått höra af sådant; usla tröstare ären I
alla.»
Ja det finns i denna stund mindre undergifvenhet
hos mig än i sorgens första stunder. Min Gud, min
Gud, hurudant lidande behöfs det, för att man inte skall
fråga Gud: hvarför? Jag säger ju till mig själf: vi
äro här på jorden inte för att vara lyckliga utan för
att lida, och Gud vet bättre än vi, hvarför detta är
nödvändigt. »Allt länder till vårt bästa», som kejsaren
brukar säga. Men det hjälper inte.
Sofie har rätt: det fattas mig kristligt sinnelag. Och
jag vill inte hyckla, jag vill inte låtsas vara bättre än
jag är. Om jag ödmjukade mig, skulle jag kanske lida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
