Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
slöt han i nästan ogenerad ton, och i hans ansikte kom
ett så gement uttryck, att kejsaren plötsligt fick för sig,
att det ej var en människa utan ett spöke han hade
bredvid sig. Yar det icke hans egen djäfvulske
dubbelgångare, inkarnationen af det där löjligt-ohyggliga, som
fanns hos honom själf?
— Så ja, gå nu, och invänta order från Kleinmichel.
Gå nu! . . . — pressade han fram, reste sig och sträckte
ut armen, som om han velat knuffa ifrån sig Sherwood.
Men denne böjde sig snabbt ner och kysste honom på
handen.
Blifven ensam öppnade kejsaren fönstret och dörren
till verandan på vid gafvel; han tyckte det luktade illa i
rummet. Han gick ut i parken men tyckte det luktade
fotsvett också af den kvalmiga dimman och från de våta,
liksom svettiga bladen. En lång stund blef han stående
med hufvudet lutadt mot ett träd i en ödslig allé. Han
kände ett olidligt äckel. Det föreföll honom, att det
luktade illa af honom själf.
Dagen därpå flyttade han från kabinettet till ett rum
i andra våningen, under förevändning att det var fuktigt
därnere, men i själfva verket emedan det plågade honom
att höra de förbigåendes steg tätt intill sig.
Samma dag fick han se vaktposter, där det förut
inga funnits, samt ett nytt, hvitt gallerstaket, som
afspär-rade vägen förbi slottet. Det var förmodligen Diebitsch,
som vidtagit dessa åtgärder; kejsaren själf hade ej gifvit
några order.
Han erinrade sig en anekdot från sina ensamma
promenader på Dresdens gator. En gammal bondkvinna, som
sett honom, hade sagt: »Tänk, ryske tsaren går omkring
ensam och är inte rädd för någon — det märks, att han
har rent samvete.» Och nu det hvita gallerstaketet . . .
Sent en kväll kom jourhafvande officern inspringande
till honom med förskrämd uppsyn.
— Det har händt en olycka, ers majestät!
— Hvad då?
— Felet är inte mitt, ers majestät, Gud är mitt
vittne, att jag inte rår för det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
