- Project Runeberg -  Alexander I /
343

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

343

skällde. Den liggande sprang upp. Kejsaren rusade emot
honom.

— HvaTl gör du? — ropade han med en stämma,
som föreföll honom själf vidrig, full af feg skräck, och
han sträckte ut armen för att gripa mördaren.

— Förlåt, ers majestät, — hörde han en
välbekant röst._

— Är det du, Dmitri Klementjevitsj? Hvad du ...

Han fullbordade ej meningen. Han hade tänkt säga:

»hvad du skrämde mig!»

— Hur har du kommit hit? Hvad gör du här?

— Jag skrifver af Semiras grafskrift, — svarade
lifkirurgen Dmitri Klementjevitsj Tarasov.

Inte en mordisk dolk utan en pennknif, hvarmed han
formerade sin blyertspenna, höll han i handen, och han
skref af grefve Ségurs franska verser på mopsen Semiras
grafsten:

»Här hvilar Semira, och de sorgsna gratierna strö
blommor öfver hennes minnesvård. Må gudarna med
odödlighet löna hennes trohet.»

— Ä, jag trodde det var någon drucken officer, som
lagt sig att sofva ut i min park, — smålog kejsaren och
kände en pinsam rodnad stiga på sina kinder. — Så ja,
skrif på du! Men är det inte för mörkt?

— Nej bevars, ers majestät, jag har goda ögon.

Kejsaren-h visslade på Paddy och fortsatte. Tarasov

såg länge förvånadt efter honom.

Och kejsaren förundrade sig. En pultron hade han
aldrig varit. När i slaget vid Leipzig en kanonkula flugit
öfver hans hufvud, hade han småleende sagt: »Vänta
bara, strax kommer en till!» När i samma slag alla
redan ansett nederlaget gifvet och Napoleon yttrat:
»Jorden vrider sig åt oss igen!» hade han, Alexander, »den
stora stridens Agamemnon», inte förlorat sinnesnärvaron.

Hvad kom det nu åt honom? »Håller jag på och
förlorar förståndet?» tänkte han med en rysning.

Bredvid änkekejsarinnans sängkammare i Pavlovsk
låg ett stängdt rum. Ingen fick beträda det utom
kejsarinnan själf samt kammarfuriren Sergej Ivanovitsj
Krylov. Krylov var en skröplig, utlefvad gubbe, som gick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free