- Project Runeberg -  Alexander I /
347

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

347

högt upp i skyn, stadda på färd åt samma håll som
han själf.

Ju längre bort han kom, dess lättare blef han till
sinnes. Det var som om den börda han burit på i alla
dessa år fallit af honom och han vaknat ur en ohygglig
dröm. Han tyckte, att han redan abdikerat, sagt farväl
af hufvudstaden och aldrig mer skulle återvända till den
som kejsare. Och där borta vid färdens mål, där väntade
den yttersta befrielsen. Yar det inte därför som
tranornas skri ljöd likt en mystisk kallelse full af oändligt
hopp?

En af de första nätterna under vägen hade han en
dröm.

Det var en liten landsortsstad. De små gula husen
med svarta fönster sågo ut som illa gjorda leksakshus.
Himlen var mörkt lilafärgad, som den brukar vara om
vinterkvällarna. Men det var hvarken vinter eller kväll
utan vårlig höst, kvällslik morgon. Solen såg man inte,
men den fanns i allt — liksom sken inifrån; och allt var
så barnsligt lyckostrålande och paradisiskt. Och se, där
var Sofia och furst Valerian Golitsyn! De sade något
till honom, han förstod inte riktigt hvad, men kände en
glädje som aldrig förr. »Så var det alltså, och jag som
inte vetat det!» — och han skrattade och grät af glädje.
Han ville bedja men hade ingenting att bedja om: allt
fanns ju redan, hade alltid funnits och skulle finnas i
evighet.

Han vaknade. »Så var det alltså, och jag som inte
vetat det!» tänkte han vaken liksom i drömmen och grät
af glädje.

Han såg sig omkring. Det var ännu mörkt, men
stjärnorna blinkade ostadigt, och däraf förstod han, att
gryningen var nära. Han kände inte igen trakten:
ängssluttningar och bakom dem en halfcirkel af skogbevuxna
kullar i stjärndunklet. I fjärran hördes klockringning —
han antog från Teofilklostret. Alltså var Borovitsji ej
långt borta.

Vagnen åkte upp på en kulle. Plötsligt varseblef
han vid himlaranden rätt öfver vägen en obekant,
ovanligt stor och klar stjärna. Det gick som ett lysande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free