- Project Runeberg -  Alexander I /
365

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

365

med honom men sköt beständigt upp afresan. Bestusjev
misstänkte, att han saknade respengar.

En gång varseblef Golitsyn vid en korsväg en
gammal blind spelman. Han spelade på zittra och sjöng
om Bogdan Chamielnicki, om saporogerna, om
kosackernas forna frihet.

Golitsyn förstod knappast orden, men de andaktsfullt
lyssnande åhörarna, allesammans simpla kosacker och
kosackkvinnor, gubbens inspirerade ansikte med de
uppdragna ögonbrynen öfver de blinda, insjunkna ögonen,
den darrande stämman, zittersträngarnas svaga dallring
och den vemodiga, hjärtgripande melodien talade bättre
än ord.

»Nu är kosackriket öfvervuxet med ogräs, och de fria
stäpperna äro förbannade af Gud: gräset vissnar, vattnet
svämmar öfver jorden, och den gamla friheten är borta.

Det bar varit och det har farit,
kommer aldrig igen!

slöt sångaren. En bland åhörarna snyftade till; en annan
torkade bort tårarna med tröjärmen. En gammal
gråskäggig kosack, som stödde båda händerna på en staf,
lät hufvudet sjunka mot bröstet och suckade så tungt
som om ban mottagit budskapet om en sons död.

Sångaren höjde åter sin stämma; den klang
högtidligt :

Liksom stäppens gräs, som böjs för vinden,
stäppens söner sänkt den bleka kinden.
Aldrig ändå äran dör ocli svinner,
klar den kring kosackers grafvar brinner.

Och sången tystnade. De sista orden hade Golitsyn
förstått, och åter kände han något likt en barndomsdröm
dunkelt sväfva för sig — något kärt och förtroget.
Friheten, som dessa enkla människor dött för, var det
inte samma frihet, som han och hans meningsfränder ville
dö för?

Han gick fram till sångaren och lade några
silfvermynt i hans hand, ofvanpå de andras kopparslantar.
Gubben fingrade på silfret och vände sig emot honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free