Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
helt plötsligt, att man kan dräpa. Förut hade jag alltid
trott, att det var omöjligt, nu förstod jag, att man kan
det. Och inte någon gång framdeles utan nu på
ögonblicket —• jag ville kasta mig öfver honom och genast
på stället. . .
Han satte sig upp i sängen, och hans ansikte förvreds
ohyggligt. Det var något i uttrycket, som erinrade
Golitsyn om juden Baruch, den besatte.
— Och var säker på det, Golitsyn! — hviskade
han flämtande. — Jag kommer att mörda honom, slå
ihjäl honom som en hund!
— Serjosja, dufvan lilla, du får inte, för Guds skull,
du får inte! — ropade Bestusjev, som kommit in i rummet,
och sprang fram till honom.
Muravjov fick en ny attack, som dock snart gick
öfver. På kvällen somnade han lugnt, och följande morgon
kände han sig nästan återställd. Men på Bestusjevs bön
höll han sig inne ett par dagar och låg stundtals. En
del soldater besökte honom, i synnerhet de som Bestusjev
hade »upplyst». Gorbatsjevski gjorde som vanligt narr
af dem.
— Nå min gosse, har du varit i bastun? — frågade
han Tsybulenko.
— Neej, ers välborenhet.
— Nå men hvar har du gjort af slanten du fick af
löjtnanten häromdagen? Har du varit på krogen nu igen?
Tsybulenko teg, svettades, rodnade, stirrade i taket
och trampade.
— Han har offrat Guds moder ett ljus och betalt
fader Danilo för en mässa för hans högvälborenhets
tillfrisknande, — svarade i hans ställe Grigori Ivrajnikov,
en ung soldat med pigg, intelligent uppsyn.
— Är det sant, Tsybulenko? — frågade Muravjov.
— Ja, ers högvälborenhet.
— Tack skall du ha, dufvan lilla. Kom hit!
Tsybulenko kom fram, och Muravjov räckte honom
handen. Han blef än mera förlägen, men plötsligt lyste
hans ansikte upp, som om han förstått något. Med sin
otympliga, valkiga, solbrända näfve fattade han [-den]kvinn-ligt-] {+den]kvinn-
ligt+} späda, hvita handen och tryckte den hårdt. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
