Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Golitsyn kände igen Katrusias röst. Omelkos
trädgård låg strax bredvid, och Katrusia hälsade ofta på Sergej
Ivanovitsj i hans hem. Han var alltid vänlig mot henne,
och hon fann tydligen behag i honom och hade små
oskyldiga upptåg med honom. Nu prasslade det i de
mörka häggbuskarna, något hvitt skymtade, och på
stättan öfver staketet uppenbarade sig en flicka, hög och
rank som en poppel, med en krans af vallmo och
vintergröna på hjässan. Det var så ljust i månskenet, att man
urskilde broderiet på linnet och hvarje blad i kransen.
Staketet knarrade. Sergej Ivanovitsj såg sig om,
varseblef Katrusia och nickade småleende åt henne; hon
smålog också och tillropade honom en gissgåta:
— Malört eller persilja?
— Persilja, persilja! — svarade han gladt.
— Du är min lilla hjärtevän! — ropade hon
skrattande, hoppade ned från staketet och försvann ur ljuset
i skuggan sotn ett sjörå i det svarta vattnet.
— Serjosja, du hör visst inte på mig? — ljöd Matvej
Ivanovitsj’ röst.
— Jo jo, jag hör. Allt hvad du säger är sanning,
nästan sanning. Ibland tänker jag detsamma själf. . .
Han ville tillfoga något, men brodern afbröt honom
och började åter en lång, modlös litania. Oupphörligt
upprepade han: »Vi kommer att gå under! Det blir
ingenting af alltihop. Vi lyckas ingenting uträtta.»
— Vi ha begått ett fruktansvärdt misstag, — slöt
han. — Vi ha kastat oss i vattnet utan att först ta reda
på vadstället. Vi trodde, att vi hade folket med oss.
Men folket är inte med oss — jag vet det, Serjosja,
opponera dig inte, jag vet det. Under kejsarens sista
resa kom folket strömmande från alla håll, föll på knä
och kastade sig framför vagnshjulen, så att man måste
stanna för att inte köra öfver dem — det är våra
blifvande republikaner det! Understå vi oss att röra tsaren,
då sliter folket oss i stycken, för det älskar honom, tror
på honom som på Guds moder, ja som på Gud själf.
Han tystnade. Sedan slog han armen om broderns
hals, lutade sig öfver honom och återtog, nu i annan,
smekande, inställsam ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
