- Project Runeberg -  Alexander I /
389

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

389

Det är detta, som inte kan förlåtas. Den som kan må
förlåta — jag kan inte . . . För det förtjänar han
döden ... Ja tyst, jag vet det själf: du skall icke dräpa.
Men ändå skulle jag dräpa honom här på fläcken, slita
honom i stycken, strypa honom, trampa sönder honom
som en vidrig mask!

Golitsyn såg ej hans ansikte, men af rösten förstod
han, att det var lika fruktansvärdt som under samtalet
om Gebel. Och det mest fruktansvärda var, att detta
goda, blida, barnsliga ansikte kunde vara sådant.

— Serjosja, Serjosja, hvad är det at dig? Du tror
på Kristus, och ändå kan du tala så! — utropade Matvej
Ivanovitsj.

Serjosja dolde ansiktet i händerna och sjönk ner på
bänken, liksom åter lamslagen af den ohyggliga tyngden.

Bägge sutto tysta en stund och började sedan tala
hviskande. Matvej Ivanovitsj grät, och Sergej omfamnade
honom, smekte och lugnade honom med sådan ömhet, att
man knappt kunde tro, att det var samme man, som för
en minut sedan talat om mord.

Och i fjärran ljöd åter liksom nyss:

Säg mig, o moder, säg, lilla dufva,
liur skall jag kunna lefva mitt lif?

Men den vemodiga visan förstummades plötsligt, och
i stället ljöd en annan, munter och klingande som ett
sjörås skratt:

Tranan på sitt långa ben
dansa’ öfver stock och sten . . .

Och allt på jord och i himmel tycktes blott ha väntat
på detta — allt började sjunga och klinga och skratta
till svar, det klara månljuset blef ett enda
silfverkling-ande skratt.

»Det blir ingenting af alltihop! Vi lyckas
ingenting uträtta!» grät den gråtande. »Det blir något af!
Det blir något af! Yi skall lyckas!» skrattade allt åt
den gråtande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free