Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
kyrkornas förening och påfven anförare för den ryska
resningen, den universella resningen, hufvudet för den
befriade mänskligheten på dess väg mot Guds rike.
Golitsyn var så häpen, att han inte längre försökte
opponera sig. Han lyssnade stum och kastade blott då
och då en blick på den andres ansikte: skämtade han
månne? Nej, ansiktet var allvarligt och högtidligt som
då han spelade Beethovensonaten. Ögonen brunno, som
om en isskorpa fallit af och en glödande kärna blottats.
De gingo ut ur parken och började gå uppför en
af kullarna, som omgåfvo staden i väster. Vägen gick
genom en ravin. Den röda leran på de af regnvatten
spolade väggarna lyste i solnedgången likt blod. De
röda molntapparna föreföllo också blodiga; det var som
om en afrättning ägt rum däruppe i himlen. Och det
höga, svarta, latinska kalvariekorset midt på vägen
erinrade om att samma blodsdåd hade ägt rum äfven på
jorden.
Bakom en rishäck skällde fårhundar, som jagade in
fåren i stäppfållan till natten. Det luktade fårgödsel,
rök, mynta och malört.
En gammal herde lutade sig öfver häckeu och
ropade något till de bägge vandrarna, men de förstodo
ej hans blandspråk af ryska, polska, moldaviska och
turkiska. Alla dessa folkslag hade under tidernas lopp
dragit fram öfver hans hembygds kullar och kvarlämnat
spår af sina tungomål i traktens dialekt. Med sin
krumma herdestaf pekade han ömsom på den ilskna
vallhunden, som ursinnigt skällde, och ömsom på vägen
framför dem, liksom för att varna för någon fara.
— Hvad säger han? Förstår ni, Golitsyn?
— Nej.
— Inte jag heller. Skrämmer han oss för något
vilddjur, eller hvad menar han? Men strunt i gubben!
Han vill ha sig en slant, det är nog hela saken.
De kastade några mynt till honom och vandrade
vidare. Men gubben fortsatte att ropa efter dem, och
det var något så öfvertygande i hans uppsyn och stämma,
att Golitsyn plötsligt blef kuslig till mods. Den vilda
ravinen, den ödsliga vägen, den röda leran, den röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
