- Project Runeberg -  Alexander I /
411

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

411

dem till en öppning i häcken och förde dem in i
inhägnaden, där de skrämda fåren skockade sig i en klunga
invid risbålet och där vatten strilade ur en träränna.

Lunin tog af sin kappa, som djuret hade bitit tvärs
igenom. Han tog också af sig rocken, kaflade upp
skjortärmarna och undersökte noga sin arm. Golitsyn kände
håren resa sig af fasa, men Lunins uppsyn var lika
lugn som förut. På armen syntes intet bett. Han
kastade kappan i elden, tvättade sig, klädde på sig, gaf
herdarna en drickspenning och tog Golitsyn under armen.
De återvände ner till vägen.

— Blef ni rädd? — frågade Lunin.

— Ja det blef jag.

— Ja det var inte underligt. Jag blef nog lika
rädd som ni.

— Det syns då inte på er.

— Än sen då! Tro aldrig, kära ni, när folk säger,
att det finns orädda människor. Alla är rädda. Men
somliga kan betvinga sin rädsla och andra inte. Seger
öfver rädslan är just njutningen i faran, och någon större
njutning tror jag inte det finns. Där blir människan
lik Gud. Det är en falsk likhet, men det hjälper inte;
människan är så skapad, att hon alltid och i allt vill
vara Gud.

Golitsyn såg uppmärksamt på honom. Skröt han
inte? Nej. Han verkade fullkomligt okonstlad. Om
han skulle komma att dräpa det andra, ännu mera
fruktansvärda vilddjuret, skulle han nog bevara samma
okonstlade lugn.

— Är jägarn god, springer villebrådet honom i
famnen, — smålog Lunin, liksom hade han anat den
andres tankar. — Vi talade om vilddjuret, och så hade
vi det här. Hur kan man vara annat än vidskeplig?
Och lägg märke till att vi besegrade vilddjuret under
det latinska korset. Korset mot vilddjuret — är inte
det vår besvärjelseformel?

När de återkommo till värdshuset, ville Golitsyn
säga farväl, men Lunin bad honom komma med upp.
Vid det dunkla skenet af ett litet talgljus föreföll det
stora rummet ännu dystrare. På bordet var bädden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free