Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
flickstil: »Till min käre Paul. — Yasiljevskoje 13
juli 1819.» På nattduksbordet låg ett slaviskt
evangelium, också med dedikation, en gåfva af fadern. Mellan
bladen lågo pressade blommor, och på det af ålder
gulnade försättsbladet stod med Pestels handstil: »I dag på
min födelsedag, 2 maj 1824, gaf mig Sofie ett litet kors
och mamma en ring till minne. Jag skall aldrig skiljas
från dessa saker, de skola följa mig till mitt sista
andetag såsom det dyrbaraste jag äger.»
Sofrummet hade endast en dörr, den till
arbetsrummet. Klockan fem på morgonen kom Savenko
barfota insmygande till Golitsyn med ett glas te, väckte
honom genom att sakta röra vid hans axel och anmälde
hviskande, att vagnen var framme.
Medan Golitsyn klädde sig, talade Savenko om att
»hans välborenhet öfverstlöjtnanten befallt att bli väckt
för att ta adjö af fursten, men att han, Savenko, tyckte
det var synd; det var första natten hans välborenhet fått
sofva ordentligt.» Han delgaf också Golitsyn sina
farhågor för spioner, »spigoner», och kapten Majboroda.
Det var tydligt, att han höll af sin husbonde och oroade
sig för honom.
Kalfaktorn gick för att stufva in reseffekterna i
vagnen. Golitsyn trädde ut i kabinettet och försökte röra
sig lika ljudlöst som Savenko. Pestel låg och sof på
soffan. Golitsyn stannade ett ögonblick och såg på honom.
Ansiktet föreföll dödsblekt i den skumma morgondagern.
Ibland rynkade sig de fina ögonbrynen, liksom om han
grubblat äfven i sömnen.
Golitsyn böjde sig ned och kysste honom sakta på
pannan. Det började rycka i den sofvandes ögonlock.
Golitsyn blef rädd, att ban skulle vakna; men nej, han
blott smålog utan att slå upp ögonen — och detta
småleende i sömnen föryngrade och förskönade hans ansikte
lika förunderligt som det vakna leendet. Kanske drömde
han, att Sofie var hos honom.
Och Golitsyn kände, att också hans Sofia var hos
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
