Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
— Nej det är ett hemligt sällskap af rättänkande
människor, som aflagt ed att förbättra sitt fäderneslands
lott, — sade Misja i en ton som om han läst i en bok.
Sedan teg han mystiskt.
— Inte? Du narras!
— Hvarför skulle jag narras? Kom med får du
själf se.
— Inte kan jag det. Ingen känner mig.
— Det gör ingenting, jag skall presentera dig. Du
borde ha varit med för längesen som god kamrat. Eller
kanske du är rädd? Ja man kan nog råka i klistret för
det. Och hvad skall mamma och pappa då säga? . . .
Om du är rädd, så är det inte värdt för all del. ..
Sasja rodnade, och tårar af harm glänste i hans ögon.
— Att du inte skäms, Misja! Har jag någonsin visat
mig som dålig kamrat? Det är klart, att vi skall gå.
Mötet mellan Slaverna och Södra Sällskapet var
utsatt till klockan sju på kvällen i underlöjtnant
Andreje-vitsj’ bostad. Det var en enslig stuga, som omgifven af
furuskog låg i själfva utkanten af byn, på en brant
ofvanför den lilla floden Gujva. Bredvid låg en
öfvergifven uniat-kyrkogård med ett förfallet kapell. Stugan
tillhörde kapellets klockare, som själf flyttat ned i
bastun i täppan. Ingen utomstående fanns alltså i huset.
Till och med sin kalfaktor hade Andrejevitsj skickat
bort till Sjitomir. Konspiratörerna, som kommit ridande
från Lesjtsjin, lämnade sina hästar kvar i byn och
gingo till fots genom skogen en och en för att ej väcka
misstankar.
När Sasja och Misja nalkades stugan, tyckte de, att
allt andades sammansvärjning. Kvällen var mörk och
kvaf, öfver himmel och jord hvilade en ovädersbådande
stillhet; då och då kom en vindil, svag som en suck,
och granarnas toppar hviskade mystiskt med hvarann.
Sedan inträdde åter stillhet, och den var än mera mystisk.
Då de trädde in i stugan, tyckte Sasja, att han ej
kände igen kamraternas välbekanta ansikten. »Jaså, det
är så konspiratörer se ut!» tänkte han. De matta
talgljusen på det långa bordet flämtade ängsligt, och de hvita
väggarna tycktes säga: var försiktiga, vi ha öron! Genom
ßleresjkovski, Alexander I. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
