- Project Runeberg -  Alexander I /
459

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

459

Hon bar en collier af rosafärgade pärlor, en gåfva
af schahen i Persien. Hon hade ej begagnat den på
åratal. Hvarför hade hon nu satt den på sig? Var det
för att behaga honom? Trodde hon verkligen på en
smekmånad, hon gamla sjuka, halfdöda stackare? Dessa frågor
gjorde hon sig och rodnade af blygsel.

— I kvällsdagern bli pärlorna än skärare och
vackrare. De likna dig, — och kejsaren såg småleende på
henne. Han teg litet och tillfogade:

— Yet du hvad herrarna i sviten kalla oss?

— Nej?

— De unga tu.

Hon svarade ej men rodnade än starkare. Det
blekskära ansiktet påminde verkligen om en rosafärgad pärla
i aftonskimmer.

— Ja du ser, att de gör narr af oss, — sade hon
slutligen. — Men det är ditt fel: du skämmer bort mig.
Akta dig, du skämmer bort mig, så att du kommer att
ångra dig sen ...

— När sen?

— När du reser.

— Tänk inte på det, Lise!

— Jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag
måste bereda mig, som sjuka bereder sig på operationen .. .
Jag har länge tänkt fråga dig, när du ämnar resa.

— Det vet jag inte. Jag säger åt alla människor,
att jag reser på nyåret, men jag tror det inte själf. Jag
tror jag aldrig reser. Jag tar afsked, köper mig det
där stället vid hafvet på Krim — Oreanda — och där
slå vi oss ner för alltid. ..

Hon såg stum på honom, och hennes vidöppna ögon
strålade upp i vansinnig fröjd. Men de slocknade genast.
Den välbekanta ångesten, ångesten för lyckan, kom öfver
henne likt dödsångest. »När jag är lycklig, blyges jag
och är rädd, som om jag tagit något, stulit från en annan,
och jag vet, att jag blir straffad », kom hon ihåg ur sin dagbok.

— Säg ingenting, säg ingenting! — utbrast hon
liksom första dagen af deras återseende, och liksom då
frågade han:

— Men hvarför det? Hvarför är du rädd, Lise,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free