- Project Runeberg -  Alexander I /
460

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

460

hvarför vill du inte tro mig? Ack om jag kunde säga
allt! Men nu kan jag inte... Det skulle ha varit för
trettio år sedan. Och först nu förstår jag . .. Men ser
du inte själf? Ser du inte? Förstår du inte?

Hon teg, och hennes hjärta snördes samman af lyckans
ångest — dödens ångest.

Hans ena hand omslöt hennes, med den andra drog
han henne till sig.

Amor i sin ömma yra
ilade att Psyche fånga.

— Ack Lise, Lise, hvad jag har varit dum i hela
mitt lif! Det är som om jag sofvit och drömt, att jag
älskade henne, men inte vetat hvem hon var... Först
nu har jag fått veta det. ..

Allt här är dröm och sömn, som en gång byts i vaka.

Som dröm jag sett dig här; där kommer du tillbaka
i lefvande gestalt. ..

■— Du får inte, du får inte, — hon dolde ansiktet
i händerna och brast i gråt. Tårarna strömmade
hejd-lösa, oändligt ljufva, oändligt bittra, de kärlekens tårar,
som hon ej i hela sitt lif fått gråta ut.

Han föll på knä för henne, brast också i gråt, —
och den sextonårige ynglingen hviskade till den
fjorton-åriga flickan sin första bekännelse om kärlek:

— Jag älskar dig, jag älskar dig ...

Dessa enda ord upprepade han gång på gång, mera
förmådde han ej säga. Hon upphörde plötsligt att gråta,
lutade sig ner mot honom och slog armarna om hans
hufvud, och deras läppar möttes i en kyss. Hafvet, stäppen,
himlen och nymånen bevittnade denna första kärlekskyss.

De kände ingen lust att återvända till staden. De
satte sig upp i ekipaget och åkte vidare förbi
karantänen.

Rundt om var stäpp, bevuxen med dammgrå
malört och torrt gräs. Inte ett träd, inte en buske. Blott
i fjärran flaxade en väderkvarn med sina vingar, och en
långbent trappfågel, svart mot den klara himlen, gick fram
och tillbaka på ett af stäppens grafkummel likt en soldat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free