Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
med handduken i händerna — han hade glömt att
återlämna den till Volkonski — och lät hufvudet sjunka mot
handen. Man kunde se, hur sjuk han var.
— Om ers majestät täcktes lägga sig, skulle jag
be kejsarinnan komma . . .
— Nej visst inte! Då skrämmer du henne. För
all del, säg ingenting åt henne . . .
— Men hon kommer ju själf att se . . .
— Låt henne se det då, men du får ingenting säga.
Hvad tjänar det till att oroa henne? Jag har ju sagt
dig, att det är lappri. Bara jag får hvila ut, blir jag
frisk . . . Seså, ge mig rocken! Jag måste gå in till
henne — hon väntar säkert.
Volkonski räckte honom rocken. Kejsaren drog den
på sig, såg sig i spegeln så där hastigt och osäkert
som sjuka pläga, for med borsten öfver håret, som från
tinningarna var uppkammadt öfver den kala hjässan,
knäppte knapparna, drog i rocken, så att den skulle sitta
slätt, och gick. Af hans sätt att gå — nerhukad och
framåtböjd — kunde man återigen se, att han var mycket
sjuk. Volkonski följde honom med blicken och muttrade
något för sig själf, lik en gammal dadda, som med butter
ömhet ser efter det sjuka barnet.
Kejsarinnan hade väntat kejsaren klockan fem,
enligt den fastställda resplanen. Men klockan blef fem, sex,
sju och half åtta, och han kom icke. Tre kvart på åtta
slutligen varseblef hon genom fönstret en vagn, som kom
körande i skridt, med uppfälld sufflett. Kunde den vara
tom månne? Nej se där satt han, insvept i en varm
päls och med en björnfäll öfver benen. Han brukade
aldrig åka i skridt. Hade det händt något? Var han
sjuk? Hon ville ila ner till honom men vågade ej; han
tyckte ej om att hälsa på henne, innan han tvättat sig.
Hon beslöt att vänta.
Hon satt ensam i sitt kabinett och lyddes till hur
bordstudsaren — porslinsherden med den afbrutna armen
— tickade och tickade. Hvar minut föreföll henne som
en evighet. Slutligen kallade hon på sin sekreterare,
Longinov, och bad honom gå och höra hvad som händt.
Longinov gick och kom ej tillbaka. Hon påminde sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
