- Project Runeberg -  Alexander I /
476

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

476

ögon. Hvad var det? Nej det var nog ingenting. Inte
tiga bara, inte tänka.

— Seså, berätta nu, hur du har förkylt dig, när
och hvar. Men sanningen, hela sanningen!

Han berättade detsamma för henne som för
Vol-konski, men bagatelliserade nu det hela än mera. Han
hade brådt att få slut på talet om sjukdomen och öfvergå
till andra saker.

— Vänta, Lise, hvad var det jag tänkte säga . . .
Jo Oreanda! Jag har ju köpt Oreanda.

Han bredde ut på bordet en planritning till en liten
sommarvilla, afsedd endast för dem två. Han visade och
förklarade:

— Rummen är små, ja än mindre än de här, men
bekväma och ljusa, hållna i hvitt. Framför huset är en stor
terrass med kolonner och en trappa, som leder ner till
hafvet — allt i grekisk stil, det passar till stället. Och
sådan natur! Det är ett fullkomligt paradis. Cypresser,
lagrar, myrtenträd, murgröna — mot det blåa hafvet, vid
stranden af det blåa hafvet, som det heter i sagorna.
Nu i november blomma rosorna ännu.

Han tog fram en vissen tearos ur sin
anteckningsbok och räckte den till kejsarinnan.

— Känn, den doftar ännu! Och så tyst där är,
så ensligt! Hvad vi kommer att få det bra där, vi två
ensamma . . .

Han teg litet och tillfogade med stilla vemod:

— En gång i tiden tänkte jag vi skulle bli tre.
Stackars lilla Sofosjka! Men snart . . .

Han hade på tungan att säga: »Snart få vi vara
tillsammans», — den döende Sofias ord.

Han såg tigande på kejsarinnan, och åter glimtade
det något i hans ögon. En känsla af ångest kom öfver
henne. Hon ville säga något men kunde ej, kände blott,
att lyckan sipprade ut ur hjärtat som vatten ur ett
spräckt glas.

Furst Volkonski inträdde och anmälde lifmedikus
Wyllié.

— Hvad har du nu ställt till? Jag sade dig ju,
att jag vill vara i fred för honom. Han tråkar ut mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free