Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
sten; bagaren hade ursäktat sig och sagt, att den genom
något slarf kommit in i skorpan. Kejsaren hade velat
visa Diebitsch det anonyma brefvet, men en känsla af
blygsel och fruktan hade afhållit honom. Han var rädd,
att Diebitsch skulle sätta tro till det. Han hade gått in
i sitt rum, letat rätt på brefvet och bränt upp det.
Hur kunde det nu vara här igen? »Håller jag på
att bli galen?» Han vände brefvet mellan fingrarna,
kände på det och synade det, liksom om han hoppats,
att det skulle försvinna. Nej, det försvann ej. Han
stack det i ljuslågan — det brann ej; han kastade det
— det föll ej; det klibbade fast vid hans händer, som
om det varit bestruket med lim. Och ljusen brunno matt
som den där gången midt på dagen — dödsvarseln —
och svartgul dimma fyllde rummet. Och någon stod
bakom honom. Utan att vända sig om visste han hvem
det var: den lille skallige gubben med de hvita
ögonbrynen och de blå ögonen, som »alldeles liknade en kalfs»,
precis som hans egna i spegeln — den hemlöse
vandraren, som ej visste hvarifrån han var, Fjodor Kusmitsj.
Han uppgaf ett skri, vaknade och varseblef, att han
låg på soffan. Han förstod, att han ej stigit upp och
alltsammans varit feberdrömmar.
Dörren öppnades, kejsarinnan trädde in.
— Har du inte lagt dig än?
— Nej, Lise, jag har väntat på dig.
— Jag knackade. Hörde du inte det?
— Nej, jag har blifvit så döf. Jag hör alltid
sämre, när jag har feber. Minns du förra året, när rosen
började, så döf jag då blef? As deaf as pots. Seså ja,
ge mig en kyss! Jag skall genast gå och lägga mig.
Nu känner jag mig mycket bättre, nästan alldeles bra,
— smålog han så öfvertygande, att hon nästan trodde
honom. — Oroa dig inte, kära vännen, sof godt . . .
Hon gjorde korstecknet öfver honom och kysste
honom.
När hon gått, knackade Jegorytsj på dörren. Han
knackade upprepade gånger, men återigen hörde inte
kejsaren, och till slut steg Jegorytsj på.
— Behagar ers majestät kläda af sig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
