- Project Runeberg -  Alexander I /
509

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

509

Diebitsch tog till ordet, men det dröjde länge, innan
hon förstod hvad frågan gällde.

— Gud ensam kan rädda kejsaren och stå honom
bi. Rysslands lugn och trygghet fordra emellertid, att
nödiga mått och steg vidtagas. Jag ber ers majestät
säga mig, till hvem vi ha att vända oss i händelse af
det värsta.

Ändtligen förstod hon, och hon kände det som en
sådan skymf, att hon skulle velat stampa med foten och
köra ut honom ur rummet. Det föreföll henne som om
han velat taga mått på kista åt den ännu lefvande
kejsaren.

— Naturligtvis till tronföljaren Konstantin
Pavlo-vitsj, — sade hon, knappast själf medveten om hvad
hon sade, blott för att bli honom kvitt. Vid
Konstantins namn vaknade ett dunkelt minne hos henne; men
hon förmådde inte tänka på detta nil.

— Skall ske, ers majestät, — sade Diebitsch och
ville tillfoga något, men hon hejdade honom.

— Jag ber er, lämna mig . . .

Och hon gick bort till den sjukes säng. Men
Diebitsch stod kvar, som om han väntat på något. Han
såg på kejsaren, och han tyckte, att denne också såg
på honom. »Skall jag fråga honom?» tänkte han men
skakade på hufvudet och gick.

Det var femte natten som ingen i palatset hade
legat. "Wyllié var sjuk af trötthet; Volkonski hade
svimmat flere gånger, Jegorytsj kunde knappt stå på
benen. Endast kejsarinnan föreföll kry ; hon,, den alltid
sjuka och klena, var nu den starkaste af alla.

Det ljusnade och det mörknade utanför fönstren,
ljus tändes, ljus släcktes — men för henne fanns icke
längre tiden.

Den sjuke kände alltid hennes närvaro. Han kunde
icke tala, han endast rörde läpparna ljudlöst, men hon
förstod genast hvad han ville. I timtal satt hon och
höll sin hand på hans hjärta eller hans hufvud. En
gång kände hon mot sin kind två svaga ryckningar i
hans läppar: det var hans sista kyss.

En annan gång varseblef han Volkonski och smålog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free