- Project Runeberg -  Alexander I /
517

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

517

dem vid lians sida efter ankomsten till Taganrog. »Tycker
du det är bra, Lise, tycker du verkligen det är bra?
Jag liar ju ordnat allt själf och var så rädd, att du
inte skulle bli nöjd ...» Här var hennes favoritsoffa
från Tsarskoje, där de satt sig ner. »Ser du, nu är vi
tillsammans, Lise, nu är vi för alltid tillsammans.» Och
se där var porslinsherden med den afbrutna armen —
klockan pickade och pickade. Hon lyddes till den, och
plötsligt glömde hon allt. Han var frisk och sund; han
hade nyss gått ut nr rummet och skulle strax komma
tillbaka igen. Hon såg hans ansikte, hörde hans röst.
»Har du det bra, Lise? Har du allt hvad du behöfver?
Är det inte något mera du önskar?»

— Skänk frid, Herre, åt din hänsofne träl! —
hördes likpsalmen, och hon tyckte hon sof och drömde en
elak dröm. I nästa ögonblick skulle hon uppge ett skrik
och vakna.

Och 0111 natten låg hon och stirrade in i mörkret
med vidöppna ögon och tänkte: »Nu är den här igen,
den där drömmen! När, när skall jag vakna? ...»

Hon kände samma häpnad som en människa, som
fått foten amputerad och då hon vaknar griper efter den
och finner den borta. Denna häpnad höll på att göra
henne vansinnig. Men sitt medvetande förlorade hon
aldrig, tvärtom, ju våldsammare smärtan var, dess
klarare var medvetandet; ju klarare medvetandet, dess
starkare smärtan — och så i all oändlighet. Hon kom
att tänka på hvad hon skrifvit i sin dagbok: ’Man vet
aldrig, hvilka ytterligare lidanden som förestå en, liur
mycket man ytterligare kan lida och om det finns någon
gräns för lidandet.» ... Nu visste hon, att ingen gräns
fanns.

Kyssa den döda kroppen och känna dess kyla mot
sina läppar genom svepningstyllen — det var allt livad
hon ägde kvar af den älskade här på jorden; hvad som
väntade på andra sidan grafven ville hon ej tänka
på: hon visste af erfarenhet, att det ej hjälpte.

Ibland kände hon ett begär att lyfta på tyllen för
att få se hans ansikte, men hon vågade ej. Det sväfvade
för henne, att han, som i lifvet varit så mån om sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0523.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free