- Project Runeberg -  Alexander I /
525

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

525

— Ja ni känner honom ja själf. Han dricker sin
punsch och rör inte ett finger. »Jag har nog att göra
ändå», säger han, »jag har inte tid att befatta mig med
käringskvaller.» Men döm själf: den här saken rör ju
min heder och min välgörares minne. Jag kan inte låta
det vara. Jag måste be ers excellens att, när kejsaren
anländer, ofördröjligen anmäla . . .

— Ja ja, naturligtvis . . . Om han bara komme! Om
han bara komme! — stönade åter Volkonski.

— Men han skall väl komma snart?

— Ingen vet något. Jag skickar den ena kuriren
efter den andra, men ännu har jag inte fått något svar.
I dag väntar också Diebitsch underrättelser i hvar minut.
Han tänkte komma hit, jag vet inte hvarför han inte
kommer. Kanske jag skall skicka bud på honom? Men
se där, när man talar om . . .

Dörren till likrummet hade öppnats, och ett iskallt
luftdrag omsvepte dem. Det var som om den frusna
mumien hade andats sin dödskyla öfver dem.

— Nå herr general, hvad nytt? — och Volkonski
reste sig och gick Diebitsch ett steg till mötes.

Denne svarade ej, gick fram till bordet, där det
alltid stod en butelj rom för hans räkning, fyllde ett glas,
tömde det och sjönk tungt ner i länstolen framför
kakelugnen. Hans otympliga, kraflande rörelser, som kommo
en att tänka på en krabba, som gömmer sig under en
sten, hans förvridna ansikte (»han var alldeles snedvriden
i synen», brukade Volkonski sedermera berätta), det
till-rufsade röda håret och de irrande små ögonen — allt
tycktes båda en olycka.

»Ar han full?» undrade Volkonski.

— Nvtt? — upprepade slutligen Diebitsch med
half-kväfd röst och knäppte upp uniformskragen som för att
få luft. -— Jo: kuriren från Varschau har kommit
tillbaka med oförrättadt ärende.

— Med oförrättadt ärende? På hvad sätt då?

— Jo på det sättet, att han fick vända vid porten.
Mina depescher blef inte öppnade, kuriren blef inte
mottagen, och samma natt han kom blef han förd ut ur staden
och förbjuden att tala med någon på återvägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free