- Project Runeberg -  Alexander I /
534

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

534

— Jaså, verkligen, — Pestel lät ej särdeles
förvånad. Hans ansikte kunde Golitsyn knappast se, men
han hörde på rösten, att han smålog.

Kuriren, som Diebitsch på kejsarens befallning
afskickat, hade ej på länge kunnat finna Golitsyn, ty denne
hade hela tiden befunnit sig på resande fot och varit än
i Tultsjin, än i Sjitomir, än i Kiev. När kuriren
ändtligen funnit honom, i byn Kirnasovka, hade han ej velat
släppa honom ifrån sig utan fordrat, att Golitsyn genast
skulle följa med. General Jusjnevski hade emellertid gått
i borgen för sin vän, kuriren hade gifvit sig af i förväg,
och Golitsyn hade omedelbart följt efter. Lintsy låg
visserligen icke i hans väg, men han hade ej velat svika
sitt löfte till Pestel att göra honom ännu ett besök före
de stora tilldragelsernas början. Och att början eller
slutet nu var inne, det anade han.

— Jaså, verkligen till Taganrog, till kejsaren, —
upprepade Pestel med samma leende i rösten. — Hvarför
har ni inte sagt mig det förut? Vi är ena konstiga
kurrar båda två — det är som om vi lekte blindbock
med hvarann. Jag visste ju, att ni reser till Taganrog,
Golitsyn...

— Visste ni det?

— Ja om jag inte direkt visste det, så anade jag
det. Med den aningen väntade jag på er, på det har
jag tänkt hela tiden, oafbrutet. Vi slöt ju aldrig vårt
samtal om det där gemena ... eller vanvettiga. Men vi
måste tala slut — för vi är ju ändå hvarken gemena
eller vanvettiga, ni och jag. Men måste det nödvändigt
vara ettdera, så är väl vanvettet bättre, eller hur?

Golitsyn teg, och utan att se på honom kände han
Pestels blick som en olidlig tyngd öfver sig.

— Alltså, Golitsyn, — återtog Pestel med plötsligt
förändrad stämma, — vi följs åt!

— Följs åt? Hvart?

— Till Taganrog.

— Hvarför det?

— Förstår ni inte det?

Golitsyn förstod, och plötsligt grep honom en ångest
som i en hemsk dröm. Tankarna famlade kring något,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free