- Project Runeberg -  Alexander I /
539

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

539

Hemliga Sällskapet; senaten en proklamation om
republikansk statsförfattning.

De tillbragte hela natten under rådplägningar. Mot
morgonen upphörde snöstormen. Solen gick upp klar.
De frusna fönsterrutorna färgades först blåa, sedan skära;
solljuset spelade på dem — och Golitsyn erinrade sig,
hur han på mötet hos Rylejev lyssnat till Pestel och
förliknat dennes tankar vid månskimrande iskristaller.
Men började de icke nu glöda ej af månens döda utan
af solens lefvande eld?

I det yttre rummet gick kalfaktorn och stökade:
tände eld i spisen och gjorde i ordning samovaren.

— Vill ni ha te? — frågade Pestel.

— Champagne borde vi dricka tillfället till ära, —
sade Barjatinski. — Hör hit, Savenko! Spring ut till min
vagn och hämta hit en korg med buteljer, som står där.

Savenko kom in med två buteljer. De slogo upp
dem och fyllde de framsatta bägarna. Barjatinski ville
föreslå en skål:

— För fri... fri... — började han stamma; han
ville säga: för friheten.

— Det behöfs inte, — hejdade honom Golitsyn. —
Vi kan i alla fall inte tala, låt oss hellre tömma glasen
stumma...

— Ja stumma, stumma! — instämde Pestel.

De lyfte sina bägare och klingade tigande.

När de tömt dem, kände Golitsyn, att fast ej af vin
ha de varit rusiga redan förut, när de talat om hvad
som förestod. Hade det ej gått så lätt för dem att
tala om det, därför att som ordspråket säger »själfva
hafvet räcker den rusige bara till knäet»? »Men än sen
då?» tänkte han. »I vinet är sanningen och i vårt vin
den eviga sanningen.»

Solskenet spelade på de frusna rutorna likt gyllene
vin. Men han visste, att vinterdagen ej är lång och att
snart skulle det gyllene vinet förvandlas till
purpur-rödt blod.

— Hästarna är framme, ers nåd, — anmälde
Savenko.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free