Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Moki-indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOKI-INDIANERNA. I 5 j
nämning, som egentligen innefattar äfven Zuni- och Moki-indianerna men som ofta
användes i den här antydda inskränktare bemärkelsen, nämligen om Rio
Grandeindianerna. Dessa bebo ett stort antal byar längs Rio Grande’s floddal, från New
Mexicos södra gräns till den norra, samt lifnära sig af åkerbruk. Deras hus äro
uppförda af sten eller adobe. Besläktade med Rio Grande-indianerna äro Zunis,
som bo längre väster ut, vid en liten flod med samma namn, och vidare Mokis,
hvilkas sju byar ligga på höga mesas i nordöstra Arizonas ödemarker. Dessa
Moki-indianer hafva i sina aflägsna byar mindre än sina stamförvanter Zuni- och Rio
Grandeindianerna påverkats af spaniorerna och i själfva verket nästan oafbrutet bibehållit sin
själfständighet. Jag har därför valt att skildra detta folk såsom representant tör Norra
Amerikas nu lefvande åkerbrukande indianer.
Sedan jag afslutat undersökningen af Mesa Verdes klippboningar, företog jag,
tillsammans med Al Wetherill och Ethridge, en ridfärd från Mancos genom
nordöstra Arizona till Moki-indianernas byar för att få tillfälle att studera detta
egendomliga folk. Den redogörelse för Moki-indianernas seder, som här nedan
följer, är dels skrifven på grund af egna iakttagelser, gjorda under denna färd,
dels hämtad ur amerikanska författares skildringar, hufvudsakligen Bourke’s
förträffliga arbete.
Tio dagars ridt genom oländiga bergstrakter, bebodda af Navajo-indianer, hade
fört oss till den västligaste af de sju Moki-byarna. En vidsträckt mesa smalnar mot
söder af till en smal »udde», och ytterst på denna udde, på själfva krönet af de
branta klipporna, 150 meter öfver slätten, ligga tre små byar, Te-wa, Si-choani-a-vi
och Wol’-pi. Trots att allt vatten och allt bränsle måste forslas upp till mesan, har
blott en enda indianfamilj vågat att bryta mot fädernas sed och bosätta sig nere på
slätten, i närheten af källorna. Vid foten af mesan hafva hopats väldiga massor
flygsand, öfver hvilka den till byn ledande stigen slingrar fram. Vandringen öfver
denna flygsand skulle blifva mycket tung, om ej indianerna genom i rad lagda stenar
hade byggt "ett slags trappa, som i synnerhet för de gamla squaws, som, bärande
stora vattenkrukor, vandra från källan upp till byn, betydligt underlättar
uppstigandet. Högre upp blir sluttningen brantare men på samma gång äfven marken
fastare. Den under århundraden trampade stigen slingrar bland klippblock och stenar
till mesans krön. På de brantaste ställena äro trappsteg inhuggna i klippan. Det
finnes också en nyanlagd körväg, som leder upp till mesan, men den är betydligt
längre. Gångstigen leder till den nordligaste byn, Te’-wa. Några hundra steg från
Te’-wa ligger Si-choam-a-vi, och längst ut på klippudden Wol’-pi, den största af de
tre byarna (fig. 153).
Från en gemensam gata höja sig husen terrassformigt, så att rummen närmast
gatan blott hafva en våning. Nästa rad af rum har två våningar, den följande tre
(se tafl. XVII). Rummen äro i allmänhet små och mörka (i medeltal 3x4 meter
och 1 meter höga), de yttre äro boningsrum, de inre rummen i undre våningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
