Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träbalk. Till det yttre påminner stugan om ett vanligt
skjul.
I denna stuga hade Goliat och Meli bott under hela
sitt äktenskap. De båda trävarufirmor, som ägde de
intill varandra gränsande brädgårdarna, skiftade ifrån
var sitt stycke jord och smäckte upp stugan på några
dagar. Jämte jordlappen uppläts den åt Goliat gratis
på villkor, att han gjorde en inspektionsrond varje kväll
genom de väldiga virkesupplagens labyrinter. Goliat
hade då sällskap med doggen Wolf, obehörigas skräck
och fasa. Om dagen stod Wolf bunden vid sin koja.
Ibland glömde Goliat att inspektera. Då skällde doggen,
så skallen ekade i kvarteret. —
Fru Meli står på trappan, hälsande sin svåger
välkommen. Hon är nytvättad och pyntad i snygg, blå
bomullsklänning. Med klockkedja om halsen och
korallsmycken i öronen. Håret ligger kammat bakåt som
på en filmdiva för några år sedan. Men frisyren klär
henne. Just när Viktor och Goliat ämna stiga in, hörs
ett öronbedövande tjut utanför prånget och strax därpå
rusa tvenne pojkar i respektive sex- och åttaårsåldern
in i prånget. Den minste, som springer först,
gallhoj-tar. Båda äro linhåriga, barfota, barhuvade och på
bägge två sticker en flik av skjortan ut där bak.
Goliat vänder sig om, grymtar:
»Va’ ä’ de’ för ett förbannat väsen på er nu igen.
Samsas valpar, annars får I å påken.» (Till brodern,
viskande: »käcka pöjka’, i alle fall, Vekter.»)
Den mindre slutar att tjuta, då han ser farbror Viktor
och säger:
»Julie velie tvinga mej te äta en gammal, rutten
kolja.»
»Gjorde du de’, Julie?»
»Ne-e, ja’ bare skoja’.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
