Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kort visselsignal och säger på vårdad, uppsvensk
dialekt :
»Å, min gamle ven Kol-Olle, mjukaste tjenare» (och
han gör en artig, liksom välkomnande gest med den
fria handen. Den andra håller det drypande våta
plagget.)
Båten lägger till. Goliat och Kol-Olle hoppa upp på
bryggan. Olle presenterar, okonstlat och utan
krumbukter, men med ett stänk av humor i ögonvrån:
»Goliat — Notarien.»
De båda nybekanta skaka tass. Notarien — ingen
vet något annat namn — är en mager och torr
50-åring. Skallig, men med en liten svart skäggtipp i
hakvecket. Det ligger något visst imponerande i
blicken och rörelserna äro avmätta. Han ser fortfarande
lite närgånget på Goliat.
Notarien, som länge och väl studerade jus vid alma
mater Carolina, excellerar alltjämt i romersk rätt och
latin men endast efter några glas. Då kan han förresten
mycke’, mycke’ mer, fast kunskapens bitterljuva
frukter blandas lite huller om buller. Nykter är Notarien
stel, klassmedveten och reserverad.
I detsamma kommer Slampen med ett fång vass
under armen. Kniven sitter i en lång slida, som dinglar
ända ner på låret. Han är liten till växten, svartmuskig,
med härjade, finniga drag och inflammerade ögon. I
pannan och vid tinningarna lysande, ljusröda blemmor
och bobbor. Även Slampen är bara klädd i ett par
byxor. Men de äro uppvikta till knäna. Kring de
håriga, ådersprängda henen drypa vatten och gyttja.
Han tar Goliat i hand utan vidare ceremonier och
säger:
»Nu går vi hem till vårt stolta palats och intar
för-friskningar. Jag hoppas herrarna värdigas göra oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
