- Project Runeberg -  Hamnen. Roman /
184

(1925) [MARC] Author: Gideon Martins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

onödan», som fru Agnes Northon en gång uttryckt sig.
Styrman Ankar hade händelsevis stannat framför ett
av styckena, en sängkammarscen av Boucher. Ankar
tyckte, att scenen liknade ett vykort, som han en gång
köpt på en sjömansbordell i Liverpool. Det obskyra
minnet dunstade plötsligt bort för ett fras av siden tätt
bakom. Innan Ankar hann vända sig, stod fröken
Marianne Northon där. Hon kastade ett flyktigt öga
på sängkammarscenen — ett sensualistiskt leende lekte
kring den kraftigt skulpterade munnen — och sedan såg
hon på Ankar. Den unge mannen hade velat sjunka
genom jorden. Inte därför att han betraktade bilden och
blev upptäckt under detta förehavande utan därför att
den som överraskade honom var fröken Marianne. En
blodvåg sköt upp i det barkade, svartbruna ansiktet,
färgande om det i mörkrött. Ankar såg i golvet.
Armarna hängde ner som ett par släggor i vila. Han
kunde inte ännu konsten att blixtsnabbt förställa sig,
åtminstone inte vid ett tillfälle som detta. Fröken
Marianne tyckte synd om hans tafatta hjälplöshet. Men
hon ville inte hålla honom i förlägenhet, även om den
lille styrmannen var som allra mest förtjusande då.
Därför klippte fröken Northon genast av med att
fråga:

»Nå, hur känner sej styrman nu?»

Ankar satte ena handen för mun, strök med den
andra över ögonen, som om han besvärats av någon
syn och sade:

»Jo tack — hm — nu är jag fullt återställd.»

»Så roligt.»

»Å så — hm — ska jag be att få tacka — hm —
för all vänlighet —»

Fröken Marianne såg sig omkring — de voro
alldeles ensamma — innan hon svarade:

»Jag tycker uppriktigt synd om er. Ni fick lida oför-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:38:07 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghamnen/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free