- Project Runeberg -  Hamnen. Roman /
195

(1925) [MARC] Author: Gideon Martins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Saras söndagsstass: en stor vidbrättad grön filthatt
med tvenne vita fjädrar, som sutto i kors på kullens
ena sida. Det bruna håret var hampgult i kväll. En
beigefärgad sommarkappa räckte ända ner till knäna.
Ett par tum längre ner slutade den blommiga
klänningen. Smalbenen syntes ganska bra. Kängerna voro
högklackade och skaften nådde ända till vaden. I ena
handen en väska, i den andra en parasoll av röd klot
— en riktigt fin parasoll ändå.

Ankar stirrade först som i syne på den underliga
typen. Var detta verkligen den fina fröken Northon?
Hon liknade ett vanligt hembiträde eller en
fabriksflicka. Och han som krupit i sitt allra finaste fodral.
Ankar glömde i första häpenheten bort att hälsa.

Fröken Northon måste skratta åt mannens komiska
uppsyn. Han var verkligen rörande.

»Känner inte styrman igen mej — hahaha» (ett
klingande skratt).

Då flög mössan av och Ankar böjde ryggen i tvenne
hälfter.

Några stycken kajvandrare hade samlat sig på
avstånd, betraktande det snygga fruntimret. När styrman
Ankar räckte ut handen för att hjälpa henne ombord,
tisslade de högljutt och en av dem ropade:

»Var rädd om böna, dö» (du).

Fröken Northon rodnade ända ner på halsen och
uppmanade Ankar att genast ro ut på älven. Hon kände
sig generad. Aldrig nånsin hade någon kallat henne,
den mäktige storredarens dotter, för böna.

När båten kommit några meter ut, vände hon sig om.
Då vinkade karlarna. Fröken Marianne hade nu
återfått sitt goda humör, vinkande med väskan och det röda
solparasollet tillbaka. Ankar, som känt sig förstämd
över tillropet, måste skratta. Hans drömmars ideal
såg verkligen grotesk ut, där hon stod upprätt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghamnen/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free