Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har döden färgat om. Det är vaxgult, med en liten
nyans av gråviolett över kindbackarna. De röda
mus-taschborstarna sloka ner som vanligt — men det breda
gapet står på vid gavel, med uppdragen, svartblå
överläpp, blottande de gula, grinande tandbetarna, liksom
inramade av det svarta, snusförstörda tandköttet. Men
ögonlocken äro uppdragna och de brustna,
blodspräng-da pupillerna stirra rakt ut i ett obefintligt fjärran.
Håret hänger i tovor över det väldiga kraniet. Ur
gapet stinker redan förgängelsen. Men Hustrun
märker i sin sorg ingenting av allt detta vederstyggliga.
För henne har den döde alltjämt kvar sin ungdoms
friska manlighet. Det är icke den förstörda
vanedrin-karen, som plågat och förgiftat hennes tillvaro, vilken
här sover den sista sömnen — det är hennes ungdoms
älskade. Och i en snabb vision ser hon honom sådan
han var i deras första gemensamma tid: god, glad och
uppoffrande. Aldrig ett ont ord över läpparna, alltid
redo att hjälpa och beskydda eller släta över, när
hennes eget humör inte var det bästa. Och nu ligger han
här stel och livlös. Meli kan inte fatta... När de
värsta utbrotten och snyftningarna mojnat av en smula,
stryker hennes hand över den iskalla kinden, så som
den brukat stryka i deras första lyckliga år. Hon
viskar kärliga, ömma namn. Men när Meli i sin
förtvivlan böjer sig ner för att kyssa det uppspärrade
gapet, känner hon kväljningar och drar sig tillbaka.
Och resignerat faller Meli på knä vid sidan om den
döde, knäpper de skrovliga, av väder, vind och saltlake
förstörda händerna och ber. De enkla, tafatta orden
komma naivt och osökt som ett barns.
Styrman Ankar stod på andra sidan båren. När
svägerskan föll ner på stengolvet, knäppte också Viktor
sina händer. Och tårarna kommo lika spontant som
hennes bön. Vaktmästarn gick bort till fönstret under
14 Hamnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
