Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 1. FÖRHÖRET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
1.
FÖRHÖRET.
Våra häfder omtala åtskilliga så kallade Storbönder, hvilkas
anseende var så stort, att de icke behöfde ödmjuka sig mer än
de ansågo tjenligt, ens för sina konungar. Skall man ännu
inom fäderneslandet finna män, som hafva ett sådant sinne,
som dessa, måste man söka dem i fjerran landsorter. I
Dalarne träffar man dem lättast, ty der lefver folket mera slutet
i sina egna seder. Man bör bemärka, att utvandringarna
visserligen bidragit att hos många nedsätta deras moralitet;
men efter hemkomsten våga i allmänhet de utvandrade icke
visa det förderf och de laster de medfört, utan detta ogräs
tvingas af de omgifvande sedernas stränghet att qväfva sig sjelft
inom dem. Mycket allvar råder också så väl i tänkesätten,
som i den kristliga undervisningen inom föräldrahuset och hos
presterskapet. Christendomskunskap, denna gudomliga kraft uti
menniskosjälen, fordras derför af en hvar, som i Dalarne företager
något af lifvets vigtigaste och betydelsefullaste steg.
I en af Leksands mest afsides liggande byar, egentligen
lydande under Djura kapell, bodde gamle Sting Olers Michiol
på en hemmansdel, som visserligen var ganska obetydlig, men
af hvilken likväl gubbens stora hushåll hade sin tarfliga
bergning. Gamle Michiol var enkling och egde endast tvenne
söner, men hos honom bodde, enligt forntida sed, åtskilliga
ogifta slägtingar, hvilka visserligen gjorde nytta i huset, men
egentligen voro snarare ”skrifna på Michiol”, än stadda i hans
tjenst. Detta förhållande, skadligt i många andra landskaper,
emedan dessa ”skrifna” tjenstehjon egentligen äro lösa personer,
som hvarken presterskap eller sockenmyndigheter rätt kunna
hafva reda på, störde likväl icke ordningen hos Michiols,
derföre att gubben, utan vidare omständigheter, tog sig husbondväldet
öfver alla, som bodde i hans stuga, så väl sönerna och
drängarna ned i stugan, som samtliga kullorna på loftet, och
såg till att alla arbetade, hvar och en med sitt.
Sjelf förmådde gubben icke mera gå främst med plog eller
lia, men han fortfor likväl att med egen hand så hvarje korn,
som växte på hans tegar. Han var herre i sitt hus, det föll
ingen af hans husfolk in att neka, så att när gubben talade
till någon, reste sig denna vördnadsfullt, liksom för presten,
eller någon af ”stränga öfverheten.”
Vårarbetet var slutadt och hade gått raskt, så att den lilla
hvila landtmannen njuter emellan detta och höskörden, hade
inträffat. Gubben kom just ifrån åkern med den tomma säcken,
hvars innehåll han utströdt öfver jorden, der hans söner
nedharfvade det. Han helsade på qvinnfolken, som voro sysselsatta
med sina bestyr på gården. Under det gubben långsamt gick
framåt, räknade han inom sig öfver antalet, liksom en herde
gör med sina får. Han saknade en. En strängare blick
rundtomkring sade honom, att det var den unga Börta, som
saknades. Knappt hade tanken på att just hon var borta, vaknat,
förrän gubben stannade. Han hade icke stått stilla en minut,
förrän kullorna, som läste i gubbens ögon, vördnadsfullt och
tyst, hvar och en på sitt ställe och vid sin syssla, stannade och
tycktes afbida hvad han hade att befalla. Men han såg än en
gång omkring sig, tycktes icke rätt belåten, ty han rynkade
sina ögonbryn, och gick tigande in i stugan.
Så snart den vördnadsbjudande gestalten försvunnit genom
stugudörren, sågo kullorna på hvarandra. ”Storfar såg efter
Börta!” hviskade de till hvarandra, med en viss aning, som
husfolk gerna bildar sig om en vördad husbondes innersta tankar.
”Jag vill ropa på henne!” sade Katred, som lät sitt
arbete stå, och gick till gafveln af stugubyggningen, der ett slags
balkong eller utbyggnad från loftet var belägen. Men den
gamle hade redan, oaktadt sin ålder, begifvit sig uppför den
branta stegen, som ledde upp till detta qvinnornas och
klädernas rum; ty utom det att husets qvinnor, samtliga ogifta,
bodde här, var hela förrådet af husets kläder upphängt omkring
väggarna. Här var således skattkammaren, eller den egentliga
rikedomen sammanförd, ty i kläder, ofta dyrbarare än man vid
första påseendet skulle tycka, består isynnerhet Dalallmogens
förmögenhet
Börta satt på en kista, med en ny och prydig Dalkarlsrock
på knäet. Hon var sysselsatt att med ljusblått silke och
med den egna, ofta smakfulla konstfärdighet, som tillhör kullorna,
brodera formerna af en prydlig lyra på axeln af rocken. I
samma ögonblick, som gubben inträdde i loftrummet, steg hon
upp och lade, blyg och rodnande, rocken ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0005.html
