- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
8

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 4. AFSKEDET

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Gunnar trädde ett par steg närmare fadren. ”Vi ha två månader
ännu, innan utvandringarna begynna,” anmärkte han: ”Det blir
tunga två månader, far. Men törhända hjelper oss vår Herre.”

”Far!” inföll Matths, i det han också reste sig upp: ”Jag
är äldre än Gunnar. Låt mig och Katred gå!”

Börta spratt upp ur sin gråt. Hon räckte bedjande handen
emot den gamle och såg på honom genom sina tårar, men
yttrade inte ett ord.

”Du reser i morgon till köpmannen, såsom jag har sagt,”
befallte gubben. ”Sedan skall jag tala, när tider blir!”

Motsträfvigt, men dock utan yttre gensägelse, återtogo alla
sina platser, till dess den magra måltiden blifvit slutad.

Sedan gubben Michiol gått in i sin kammare, skingrade
sig äfven det öfriga husfolket till sina sysslor.

Börta och Marit gingo tillsammans på loftet. Börta
begynte att beskåda Gunnars kläder. ”Det är du, Marit, som
har lagat dem,” utbrast hon.

”Ja,” svarade Marit. ”Jag såg att du hade så mycket med
lisskullan (barnet) att syssla. Du har förlorat allt mod, Börta.
Tror du då inte, att det hårda året en gång går öfver, det
också? Men säg, Börta, ämnar du gå med Gunnar?”

”I lust och nöd!” sade Börta häftigt. ”Jag släpper honom
icke. Jag har talt med far. Jag har sagt honom allt.”

Marit rodnade. ”Om du går, Börta, skall jag sköta dina
sysslor under tiden.”

Hastigt trädde Börta nära intill flickan, såg henne skarpt
i ögonen och utbrast: ”Ser du, Marit, Gunnar följer med mig.
Han blir icke hemma.”

”Jag vet det ju!” sade Marit med en viss häpenhet.

Börta såg henne ännu några sekunder i ögonen, men drog
sig derefter, utan att yttra något mera, tillbaka till stugan,
der hennes barn låg.

Då Matths återkom från staden, medförde han mjöl, som
köpmannen borgat honom, så att känslan af hunger och nöd
tills vidare var förjagad.

Börtas lynne förblef sig icke likt. Hon lade helt och
hållet bort att gråta, men blef i stället bitter emot Marit, ehuru
den unga kullan med oryggligt tålamod fördrog hennes orättvisa
och endast med fördubblad ifver skötte icke blott sina egna, utan
äfven Börtas försummade pligter i huset. Börta tycktes icke
bry sig om något annat i verlden än sitt barn.

Så snart snön gick af och det sålunda kunde blifva utsigt
till arbete neråt landet, hade Gunnar och Börta beslutat att
vandra ut. Matths såg det med ett visst missnöje. Såsom
äldsta brodren tyckte han sig mera klok och erfaren än Gunnar,
och hade väl derföre lust till den företrädesrätten, att få
se sig litet om ute i verlden. Men gubbens magtspråk hade
afgjordt saken. Matths begaf sig derföre, då dagen för afresan
inträffade, helt tidigt till utmarken, för att begynna vårens arbeten
hemma och derjemte slippa taga afsked af sin broder. I hans hjerta
hade missnöjets onda ande redan börjat rufva öfver dystra tankar.

Solen sken med sin egna vårliga glans på den fattiga stugan.
Gubben Michiol satte sig att njuta af solskenet utanför
väggen. Då snörde Gunnar sin ränsel, vinkade åt sin hustru,
som tog barnet på armarna, och båda makarna framträdde till
fadren för att taga afsked.

Marit kom i detsamma från ladugården, besinnade sig några
ögonblick och ställde sig derefter bakom gubbens stol (se pl. 4).

Gubben Michiol kände sig högtidligt upprörd. Såsom
seden var hos de gamle, ville han gifva sonen några förmaningsord
och sin välsignelse på vägen. ”Min son och min dotter!”
talade gubben: ”Jag tager nu afsked af eder, och låter eder en
tid gå ut i verlden på egen hand. Jag har två gånger varit ute i
kungens stad, jag också, och jag kan derföre ge eder några
goda råd på vägen. Om j kunnen, så skaffen eder arbete
tillsammans: en half hjelp af en fulltrogen hustru, är bättre än
två grannars handräckning. Kom ihåg, Gunnar, att din hustru
har också lisskullan att sträfva för: hvad en duglig karl tager
af sin hustrus börda, det tynger honom mindre än intet. Kom
ihåg, Börta: drygare är styfvern, som kullan spar, än dalern,
som karlen till huset drar. Så har jag hört af far och farfar,
barn. Här hemma hafven j fått lära: Hårdaste bädd blir mjuk
för en trött, och hungern gör beskaste brödet sött. När J
kommen tillbaka med arbetsförtjensten, då vill jag att J skolen
besinna: hvad flit och arbete draga till bo, det vexer hemma
beständigt i ro. Du, som har godt för läsningen, Börta, lägg
dessa Gubben Michiols ord på minnet. Det kan vara godt för
er begge! Se så, barn! Gud vare med eder!”

Far och son räckte hvarandra händren. Både Börta och
Marit hade uppmärksamt lyssnat till den gamles förmaningar,
då ett buller hördes på vägen som ledde förbi stugan. Det var
en liten flock andra utvandrare.

”Vi få sällskap, far!” sade Gunnar.

”Jag vill säga bara ett par ord till,” inföll Börta: ”Farväl,
fader Michiol! Och farväl, du Marit! Fast jag ingen vet, som jag
heldre vill veta hos storfar, än dig, Marit, så länge jag är borta,
så önskar jag vara borta så länge jag har med mig hjertans kär.”

Det flammade till i gubben Michiols ögon. Han vände sig
om och såg skarpt på Marit. Den unga kullan såg helt bestört
ut och rodnade. Men med ett eget uttryck af ädelhet, äfven
hos de så kallade obildade icke ovanligt, svarade hon: ”hvad jag
vet, är att jag skall vara mån om far, och hade du velat lemna
lisskullan här, nog skulle jag, med Guds hjelp, svarat för henne.”

”Nej, jag släpper icke min lisskulla!” svarade Börta häftigt,
och vände sig om för att gå.

”Jag skall arbela dubbelt, då jag arbetar för både hustrun
och barnet!” sade Gunnar.

Gubben Michiol reste sig upp. ”Gud vare med eder, mina
barn! Följ mig in, Marit!”

Med en vänlig nick aflägsnade sig de båda makarne med
sitt barn. Gunnar kastade icke en enda blick tillbaka.

Marits ögon hade tårats, men vördnaden för den gamle,
och känslan af en viss bitterhet i Börtas ton och blick
återhöllo hvarje uttryck af bedröfvelse öfver afskedet. Hon följde
den gamle i hans kammare, der han lät henne läsa för sig i
bibeln en stund.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free