Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - WINGÅKER. 1. SKOLAN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arftagerska till ett rätt godt hemman och föga nogräknad huru orden
föllo sig öfver den spelande tungan. Hon gjorde sig, så snart
barnen befunno sig samlade utanför skolstugan, liksom af
sjelfskrifven rätt, till anförare, och sedan hon ställt till ett spratt,
kunde hon väl vara den, som sqvallrade om det, och åstadkom
bestraffningen. Den yngre flickan, Karin från Wannala, var en af
dessa stilla, medgörliga varelser, som man med välvilja kan förmå
till hvad uppoffringar, som helst. Mången gång fick hon sitta
emellan för det, som de andra barnen åstadkommit, och den
stränga skolmästaren, hvars psychologiska kunskap och
menniskokännedom icke sträckte sig längre, än hans helst mot glaset riktade
näsa var lång till, hade fått i sitt hufvud, att den blyga Karin var den
elakaste och yraste af alla ungarna.
Nu fnyste på en gång Olof, som skaffat sin bror förargelse,
och Annika, som denna gång icke fick tillfälle att låta Karin helt
och hållet slita straffet i sitt ställe, af raseri. Annika dömde
katten till döden; men Olof föreslog ett annat straff, hvilket med
förtjdsning förklarades vara det passande. Med sin vanliga
rådighet utdelade Annika rolerna och förelade hvar och en sin andel
i det gemensamma dådet. Ehuru det endast var ett lumpet
pojkstreck, som här utfördes, hade det inflytande på fyra menniskors
ställning för hela lifvet.
Innan barnen infunno sig i skolan följande morgon, hade
Karin fullgjort sitt uppdrag att locka katten till sig, och, ehuru
under tårar af sorg och samvetsqval, burit honom till ett fårhus,
som var ovanligt tätt byggdt och låg straxt utanför byn. Olof
hade skaffat ett stycke beck från skomakaren, Erik uppoffrade några
af sina samlade nötter och man hade sålunda allt i ordning till
ett skådespel, icke mindre intressant för barnen, än till exempel
åskådandet af en blodig tjurfäktning för Castiliens sköna donnor.
Det var om våren, så att sjön Tisnaren ännu låg betäckt
med sin is, ehuru den redan var så medtagen, att den på sina
ställen visade öppna fläckar. Då en frostnatt inträffade, utbredde
sig en blank hinna af bräcklig våris öfver den temligen vidsträckta
ytan. Så var denna morgon fallet.
Annika tog katten under sitt förkläde, och samtliga barnen
ilade till sjöstranden. Här verkställdes den förfärliga hämdeplanen.
Olof hade klufvit nötskalen och fyllt dem med beck. Nu
fastsatte man ett nötskal under hvardera tassen, sa att den arma kisse
befann sig uppsatt liksom på skridskor. En pappersdrake bands vid
svansen och djuret släpptes ut på den hala isen. Då katten
befann sig på det hala, spärrade han ut tassarna och uppreste med
ett rysligt jamande svansen, hvarvid en frisk morgonvind fattade
pappersseglet och förde honom utåt sjön. Isen var så svag, att
han knappast bar den lätta katten, som likväl hvilade sin tyngd
på fyra särskilda punkter. I detsamma, som vinden började drifva
honom utåt, rasade den gråtande Karin till, plumsade i sjön, så
att vatten och isflingor stodo henne nära till knäet, och ville rädda
honom. Men Annika rusade efter, fick fatt i Karins kjol och drog
henne tillbaka. Olof skrattade af full hals, men Erik betraktade
tigande och med mörka blickar den med allt mera ökad fart
bortilande katten.
Just som dådet sålunda var verkställdt, framstörtade ur
buskarna vid stranden skolmästaren i hela sin förfärliga stränghet.
Med ett skri af rasande förbittring såg han sin älsklings snabba
färd eller ofärd, och på ögonblicket beslöt han att hämnas. Med
ett slag af ena handen skilde han Olofs skinnmössa från hans
hufvud, hvarvid hufvudet erhöll en kraftig kontusion, och med
den andra handen grep han Eriks öra, hvilket klämdes och vreds
värre, än en stuts, som skall tämjas. Båda pojkarne skreko med
full hals, och de båda flickorna ville just taga till benen, som
ehuru våta, likväl i hast kändes varma af förskräckelse. Men
skolmästaren, som anade flickornas afsigt, slungade Erik på Olof, så
att båda bröderna föllo omkull, och rusade på sina qvinnliga
elever. Som vanligt fick han först fatt i Karin och grep henne i
håret. Annika passade på och sprang undan.
”Kom inte hit, skolmästare!” skrek hon. ”Om han icke
strax låter bli Karin, så går jag genast till förmyndarn, och jag
kommer aldrig i skolan mera.”
En svordom var den ursinniges svar, och för att gifva
svordomen mera eftertryck, skakade han Karin, med en förfärlig
grymhet, att hon skrek, såsom om det gällt lifvet.
”Släpp henne, skolmästare, släpp henne!” skrek Annika,
medan hennes eljest vackra anletsdrag vanställdes af uttrycket af den
vildaste vrede.
”Kom hit, din tjufunge!” ropade skolmästaren. ”Du har
nog varit med om det tjufstrecket.”
”Tjuf!” utbrast Annika: ”det skall skolmästaren ha igen!”
På ögonblicket flög en sten, kastad af en öfvad trettonårig arm,
mot skolmästarens hufvud och sträckte honom sanslös till marken.
Erik och Olof hade sprungit upp och stirrade, förstenade af
fasa, på den orörlige gamle läraren. Karin, hvars hår ännu
hängde fast vid hans krampaktigt knutna hand, slingrade sig
jemrande på marken. Då sprang Annika, med ett hjeltemod, som skulle
varit beundransvärdt, om det gällt en ädlare sak, fram, vred upp
de sammanpressade fingrarna och befriade sin kamrat.
Skolmästaren vaknade till sansning och utstötte ett ilsket skri.
”Spring, spring!” ropade Annika. ”Vi komma aldrig mer i
skolan!” Och dermed flögo alla fyra barnen sina färde.
Men till skolan måste en och annan likväl. Erik och Olof
tvingades af sina föräldrar att bedja om förlåtelse, och blefvo,
emedan den stackars Karin, hvilken skolmästaren påstod att han
sjelf sett vara längst ute på sjön för att köra på katten, ansågs
för den skyldigaste, efter en temligen måttlig aga åter upptagna
i skolan. Karin blef grymt behandlad och höll på att sörja sig
till ohelsa, emedan hon så innerligt älskade den djerfva Annika.
Hon blef tyst och flitig, och genomgick, under en orättvis
behandling af den råa läraren, sina lexor. Hennes enda glädje var att
med de båda gossarna tala om Annika, hvilken för samtliga de
medbrottsligas inbillning framstod såsom ett högre väsende,
utmärkt af hjeltemod och beslutsamhet. Annika begaf sig hem till
Ringerud, och förklarade så bestämdt, att hon aldrig mer gick till
skolmästaren, som kallat henne tjufunge, att förmyndaren fann sin
räkning vid att låta henne blifva hemma.
Ehuru boende i samma socken, träffade barnen, under hela
den följande sommaren icke hvarandra, men i deras unga sinnen,
som genom deltagandet i det elaka men barnsliga äfventyret,
blifvit uppeldade, lefde en hemlighetsfull, mäktig vänskap, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
