Full resolution (JPEG)
[Read further instructions below
this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAPPLAND.
4.
AMUL och ANTA.
Fjellfolket saknar icke sina qvickhufvuden, sina snillen. Men
dessa snillen framträda icke med sina alster för att, då ett
sällskap blifvit eldadt af musik och vin, genom hänförelsens
makt öka dess njutning. Sällskapslifvet utgör ingen rätt glädje
för Lappen. Visserligen är främlingen till och med välkommen
i hans gästfria kåta, men hvad hans hjerta känner djupast,
hvad hans själ, i sin synkrets, vet och tänker, det meddelar
han icke åt någon annan, än skogens osynliga andar och dem,
som fara med molnen. Det är icke af behof att meddela en
inspirerad andes uppfattningar af det sköna och gudomliga,
det är icke för äran och bifallet, som fjellbon diktar och
sjunger. Det är icke heller ruset, som hos honom väcker och
lifvar en högre tankekraft, en varmare känsla. Då han är
berusad, antager han ett alldeles främmande lynne. Hans rus är
svårmodigt, ängsligt, stundom vildt och grymt, men aldrig
glädtigt och spelande af lefnadslust. Den berusade Lappmannen
gråter, han omfamnar sina närmaste, sina vänner, och röjer
många djupa känslor, men hela hans uppförande har ett
sörjande uttryck, det smakar af afsked, af lång skiljsmessa.
Det är endast i det rörliga hemmet, fjerran ifrån den
civiliserade verlden och dess rusdrycker, som Lappen får vara
sådan, som hans natur bildat honom, och som han framstår i
sin rätta, medfödda gestalt. Beröringen med civilisationen har
fört flera behof i hans lif, men dessa behof hafva icke varit
sådana, som förädla. De hafva icke lyftat, utan förnedrat hans
sinne.
Emellan de branta bergspetsarna, icke långt från
Arvasfjellet, sträcker sig en af dessa långa fjellsjöar, hvilka hafva
mycken likhet med utvidgningar af större elfver. Vattnet är klart,
men erhåller, genom den djupt liggande, klippiga bottnen, ett
mörkt utseende. Det är likväl fiskrikt. Det kallas derföre af
de Lappar, som bebo skogarna och fjellen rundtomkring:
”Fattiggrytan.” Anledningen till detta namn, är den, att de
Lappar, som genom olyckshändelser eller af någon annan orsak,
förlorat sina hjordar och blifvit fattiga, så att de nödgats gifva
sig till fiskare, vid denna sjö funnit sin räddning från
hungersnöden.
En stackars Fjell-Lapp, Anta, hade här tillbragt en
sommar. Han utgjorde föremålet för grannarnas medlidande. Han
hade nemligen icke endast förlorat sin lilla hjord, utan
derjemte sin unga hustru, i en af de förfärliga isgrafvar, som
bilda sig i fjellen under en tunn, förrädisk isskorpa. Antas
lif hade blifvit räddadt genom en tillfällighet. Han hade
nemligen på sina skidor ilat efter en ren, som aflägsnat sig från
hjorden, och blef på något afstånd vittne till den fasansfulla
händelsen då isen brast, och djupet slukade hvad hans hjerta
egde dyrbarast. Förtviflad skyndade han till randen af den
mörka afgrunden och stirrade ned bland de svarta klyftorna,
der icke ens ett spår syntes efter den mängd af lefvande
varelser, som försvunnit. Ehuru han emottagit ett så förkrossande
slag af olyckan, hade han likväl nog sinnesstyrka eller ock för
litet mod, att ännu lefva. Han drog sig, hemsk och förvildad,
bort från den ödsliga skådeplatsen för sitt lifs sorgligaste
uppträde, och begaf sig med den enda renen, som återstod honom,
till ”Fattiggrytan”. Här såg man honom om sommaren vanka
omkring stränderna, och sysselsätta sig med fiskbragder, utan
att likväl någonsin tillåta någon att komma sig nära, eller inga
i samtal med dem, som sökte att nalkas.
Vintern hade kommit. Den hårda skölden af is lade sig som
ett lock öfver ”Fattiggrytan”. Från sidan af Arvasfjellet, der en
Lappby var belägen, hade man utsigt öfver den tillfrusna
insjön. Man såg då en dag en Lappman, med en gryta bunden
på ryggen, nalkas uppåt fjellet. Då han kom närmare, befanns
det vara den olycklige Anta.
Samtliga byfolket samlade sig med deltagande förvåning
för att emottaga honom. Men han såg sig, med dyster blick,
omkring, och begaf sig, utan att besvara helsningarna, till en
kåta, som tillhörde den förmögnaste af byalaget, Pånja. Anta
inträdde i kåtan, ur hvilken husbonden just stod färdig att
träda ut. Vid den oväntade gästens ankomst dröjde han dock
inne. Han räckte först handen åt Anta, derefter helsade de
båda med den förtroligare näshelsningen, och Anta satte sig på
renshudarna framför eldstaden.
Nu inträngde så många nyfikna grannar i det lilla tjället,
att der blef ganska trångt. Husbonden fann sig derföre
nödsakad att, med en brist på grannlagenhet, hvilken här likväl
icke blef så illa upptagen, köra bort en stor del af sina
närmaste vänner, så att endast ett mindre antal blef qvar, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0111.html