Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomman på Kinnekulle - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vänta litet! Tag hit den der kappsäcken. Se
der! Slit klädningen med helsa! Du är väl
färdig att följa med, så snart det bär af?”
”Ja, i denna stund — och till verldens
ända!” svarade Petrus och gick skyndsamt, medan
en perla tittade fram ur hans öga.
Liljensparre var ganska orolig. Han hade
haft sällsamma drömmar, sade han, och hans
känslor voro i strid med hvarandra. Han kände
väl, att han hyste för Anna Posse en ömhet,
som skulle kunnat utgöra hans sällhet; men att
bjuda henne ett hjerta, som han endast derigenom
kunde gifva henne, att han bröt sin trohet
och bortryckte ur sin själ alla sina fordna
minnen, det tyckte han icke vara ädelt. Hon var
väl värd något bättre än ett förkrossadt hjerta.
”Jag drömde,” sade han, ”att jag var på mitt
fädernegods i Småland. Jag låg i min mors
dödssäng, och det var mörkt omkring mig. Jag
tyckte som jag skulle dö. Då kommo Gunilda
och Anna in hand i hand, och det blef ljust,
medan de sågo på mig. Ett mildt och vänligt
leende sväfvade på min Drottnings bleka
kinder, och med den oemotståndliga godhet, hvarmed
hon vet att röra hvarje menniskohjerta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
