Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Öfver menniskosjälarnes blomsterfält hafva det godas
makter, efter tycken dem vi icke 4ormå utgrunda,
utsått sina himmelska gåfvor af kroppens och själens
skonhet, af behag, af förstånd och snille. Mången
herrlig ande, s,om himlen rikt begåfvat, mognar dock
endast för det högre ljusets anblick, innan dess
snillrika tankar, dess upphöjda känslor blifvit oskärade af
en verldslig ryktbarhet, som är helt annat än den
odödlighet, hvilken alla uppenbarelser af det himmelska i
sig sjelfva ega. Den poetiska elden i en skaldeande
utbildas visserligen eller drifves högre af yttre stormar
och strider; men den inre, spegelrena klarheten, som
dock bäst återstrålar det gudomliga, grumlas af de
yttre oroliga verkningarna, så att den lidande skalden,
om än hans sånger erhålla en skärare och mera
genomträngande ton, dock svårligen frambringar så helgjutna,
så fulla och klara skapelser, som den lycklige. Det
är ett misstag, att sången skulle föra endast klagas
och försakelse på sina vingar: hon älskar att höja sig
äfven med segerns jubel, med vishetens ljus och med
fridens glädje.
1 det landtliga presthuset, mellan älskade föräldrar
och syskon, uppvexte en ung skald. En glödande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
