Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hr em ar den ikon a liljan i svarta stegen värd —
Mitt hjerta, mitt hjerta, det kanner jag blodat
Och alla kungens svenner, de slogos en strid —
Qv&Ilen den röda!
Och kungavalen strömmade all faller med blod —
Mitt hjerta, mitt hjerta, det kånner jag bloda!
Det var skön jungfruns hjerta, de sk to det itu —
Q vallen den röda i
Och ingen fick den liljan allt till sitt akta rir —
Mitt hjerta, mitt hjerta, det kftnner jag blödai”
Med h varje ton, alltifrån sångens första» var det
lik-som det sorgliga, djupt känsliga uttrycket vuxit och
blifvit starkare, så att i det sista tonfallet det föreföll
den lyssnande poeten som om verkligen ett
mennisko-fa jer la, den unga sångerskans, skulle utgjutit droppar
af sitt blod. Den enkla, halfvilda sången grep så djupt
i Birgers själ, att han kände sig fattad liksom af en ytt.
Så snart flickan slutat sången, satte hon sig eller
sjönk ned bland tufvorna, likt en hastigt afhuggea
blomma.
. Då tog Birger ett par steg fram och fyllde sitt bröst
med luft: han ville slå an en gladaire ton, och sjöng;
’’Och hej, och hej, och hej oeh gladelig
En goder morgon!
Och jfigareu han springer uppå vfilande stfig;
Der hittar mig ej den bleka sorgen!”
Vid dén första tonen, som Birger sjöng, spratt
flickan upp; men snart igenkände hon rösten. Hon
stannade, hon tvekade ett ögonblick, medan hennes ögoo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
