- Project Runeberg -  Den unga grefvinnan. Novell /
289

(1847) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningsförmåga, vaknat: det var tanken på det
Äktenskap, som uu skulle knytas. Ofla hade hon förr ur
fördömelsen af det elände, dit hennes far släpade henne,
sökt att fly bort t 9ina drömmars rymder. Eburn
hennes inbillnings synkrets ännu icke var så vidsträckt,
hade likväl den undervisning, hon åtnjutit, öppnat för
hennes andes blickar det hem af ljus, i hvilket ingen
fåftngl söker efter fröst och hugsvaletse. Hon kunde
se lifrets pligter med mod, ty hon tänkte sig deti med
allvar. Visserligen var der mycket som låg dunkelt
och outred t för henne, såsom hela framtiden; men så
mycken spänstighet kände hon i sin vilja, att hon icke
skalle svika, hvad hon heligt lofvade.

Då bon och Lodman satte sig i prostgård&trillan, som
blifvit skickad till berget, för att hemta dem, voro
begge tysta. Lodman visste icke huru han skulle
tilltala henne, som snart blefve en förnäm dam, en
grefr-vinna. Visserligen var han förtrolig med grefven; men
att nu också kalla grefvinnan du, ansåg han icke
tHl-ständigt. Dertill kom hans vördnad för den unga
brudens person. Oaktadt sin enkla drägt, hade fliekan
likväl ett så medfödt passande skick, att han icke fann
den minsta håg till något skämtsamt uttryck, hvflket
för öfrigt icke heller hans egen sinnesstämning ville
tillåta honom; derföre teg han. Hon hade derefliot
alltför många tankar, hvtlkas utgrening i skiftande
riktningar sysselsatte henne, för att behöfva tala.
Ingendera ansåg det heller nödvändigt att bryta tystnaden«

Så anlände den tigande bruden med sin marskalk —»
ty denna befattning var väl den, som egentligen kunde
anses tHlböra Lodman — till prostgården, der den
långa prostinnan, Tid bullret af åkdonet, kom ut på
trappan och med mycken vänlighet emottog dem. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghungagre/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free