- Project Runeberg -  Den unga grefvinnan. Novell /
518

(1847) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m&Ue tråff&s. Huru hon, atan kännedom om
språket, skulle kunna fa de anvisningar bon behöfde, var
dock icke klart för henne; dertili kom bekymret för
Agnes och ken nes make, äfven som för de öfriga af
sällskapet. Hon genomträngdes af den djupaste ångest
oeh bedrövelse; men hon glömde icke att i sin nöd
söka tröst ock kraft hos honom, som hennes själ tidigt
lärt att känna såsom den rätte nödhjelparen.

Hennes nedtryckta själ sökte alt upprätta sig med
bönens styrka: hon bad om Guds bistånd, men åfven
om tålamod att kunna förbida stunden, då hjelpen
skulle komma. Hon länkte nu äfven på det förflutna:
från de af henne osedda fasor, ur hvilka bon
underbart blifvit räddad, såg hennes minne tillbaka på
dagar, som hon tillbragt i nod och ångest, i långt
svårare kroppsliga plågdr, då hon misshandlades af sia
far. Försynen hade då ryckt henne ur eländet —
säkert skulle hon icke heller nu blifva öfvergifven, det
kände hon djupt och innerligt.

Länge hade hon suttit så, då från fjerran ljud ock
buller emellanåt hördes; det var vilda, förfarliga rop,
som jagade rysningar af ångest genom den lyssnande
grefvinnans innersta. Hon begynle öfverlägga, o»
hon likväl borde närma sig delta buller, ty det måste
dock härröra från menniskor, eller om hon skulle
förhålla sig stilla. Hon besinnade att, om hon väckte
Ada, det arma, uppskrämda barnet kanske ännu mera
skulle förskräckas och icke kunna låta förmå sig att
gå ditåt. Sjelf var hen ju oförmögen att vägleda sig.

Så satt hon, orolig oeh tvekande, under afbidan af
hvad den kommande dagen skulle medföra.

Emot morgonen Mef hennes hufvud allt mera
förtyngd t, så alt hon slutligen somnade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghungagre/0518.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free