- Project Runeberg -  Den unga grefvinnan. Novell /
527

(1847) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kmie upplysa henne derom, fann boa att den måtte
varit Ung. Så snart hon kunde stödja på sina fötter
och utanför stugan bemta friskare luft, äfvensom
förtåra någon löda, begynte bon att för sin värdinna, med
bedjande röst, uttala ordet Anoona. Hon sökte göra
begriplig sin önskan att komma dit.

Men Ghita, som icke visste om hennes mening var
att hon kom derifrån, skakade alltjemt på hufvudet
och svarade blott: »povera donnaI» Hon hade blifvit
van vid sina gaster, och de utgjorde för den ensamma
ett sällskap.

Slutligen, då Aima hade återvunnit så mycket
krafter att hon kunde gå, beslöt horn att lemna kojan, der
hon nogsamt insåg att korten Mef allt knappare.

Efter en allvarsam ransakning med sitt innersta, fann
hon sig djupt förödmjukad att ånnu en gång i verlden
blvfva tiggerska, ty nigan annan utväg fans för henne
icke att komma till ett ställe, der hon kunde erhålla
någon hjelp; men hon baslöt att anlita menniskors
barmhertighet, och då hon icke fört villade om Guds,
hoppades hon också på deras.

Hon fattade en dag, sedan hon påklädt en del af
sma kläder — en del skänkte hon åt sin värdinna —
dennas hand, tryckte den med tårar och uttalade
tacksamhetens och välsignelsens ord, väl på ett språk,
hvilket den andra icke förstod, men hvars mening dock
hennes hjerta fattade. Äfven lilla Ada gret. Hon
hade, med ett barns lätthet, lärt sig några italienska
ord’ af Ghita, och dessa använde hon rätt näpet. Hon
klappade och smekte Ghita vid afskedet.

IJtanför kojan, dit Ghita följde henne, fattade Anna
ftonu en gång hennes hand och uttalade det ängsligt
frågande ordet: »Ancona, Ancona!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghungagre/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free