Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanalvägen från Stockholm till Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottorna blefvo tagna. Slutligen nödgades också prins Magnus,
sedan alla förråder voro slut och en hungersnöd inträffade, dagtinga.
Han uppgaf borgen mot vilkor af besättningens frigifvande och att
honom sjelf med ed lofvades säkerhet till lif och lemmar. Matths
Kettilmundsson lät i grund förstöra fästet, och prinsen, sedan han i
Stockholm hållits fången någon tid, blef halshuggen. Medan orten
låg öde, gafs den, under namn af Skäldovik (den ligger i Skällviks
församling), 1338, åt biskop Carolus (Bonde eller Bååt) i Linköping,
hvilken derefter lät uppföra ett stenhus. Sedermera blef det åter
tagit till kronan och starkt befästadt. Under unionskonungarna
beboddes det af utländska höfvidsmän. Johan Wale uppgaf det åt
Engelbrecht 1434, och denne öfverlät det åt biskop Knut Bosson. Då
konung Erik följande året ditsatte en Dansk fogde, måste
Engelbrecht uppmana Östgötarne att belägra och återtaga det. Carl
Knutsson Bonde erhöll det i förläning. Sedan han blifvit konung,
öfverlät han det åt sin svåger Nils Stensson Natt och Dag, men
denne förrådde det åt konung Erik. Carl Knutsson tågade dit, och
uppmanade sin svåger att möta sig och med godo återlemna slottet.
Ehuru erkebiskop Nicolaus Ragwaldi och Biskop Thomas från
Strengnäs sökte att öfvertala Nils Stensson, afslog han med förakt och
stolthet förlikningsanbuden. Då begyntes belägringen. Under
densamma förstod Nils Stensson, som låtsade vilja dagtinga, bereda sig
tillfälle att undkomma till Gottland, derifrån besättningen erhöll
förstärkning. Nu företogs belägringen allvarsammare, och Carl
Knutsson uppehöll sig sjelf, i ett lysande läger, utanför borgen. Hans
gemål och flere andra förnäma fruntimmer infunno sig der. Man
hade på slottet märkt, att Carl dagligen begaf sig öfver en väg för
att besöka vakterna. Denna väg låg inom skotthåll från
fästningen, och skyttemästaren Rodenberg begagnade denna
omständighet, för att rikta 14 kanoner mot vägen, der Carl skulle rida fram.
Men då skotten icke ville brinna, förblef Carl oskadd och fortsatte
sin ridt. Belägringen räckte åtta veokor, och slutades med den
öfverenskommelse att slottet, såframt det icke inom viss tid erhöll
undsättning, skulle uppgifvas. Konung Erik anlände likväl dit
personligen, sedan belägringen sålunda blifvit upphäfven. En tid
härefter synes slottet åter hafva tillhört biskoparna af Linköping.
Men det lades snart åter under kronan, och efter Carl Knutssons
död förlänades det åt Sten Stures svåger Ivar Axelsson Tott. Denne
förrådde det och kallades af Rikets Ständer att stånda till ansvar.
Riksföreståndaren med några rådsberrar besökte Stegeborg, men
bemöttes så, att de voro glada att hafva undkommit med lifvet. Nu
följde åter en belägring, hvarefter slottet uppgafs. Under Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
