Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Kapitlet. Baron Münchhausens resa till Ryssland och hans minnen från detta land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag red vidare tills mörka natten bröt in. Intet ljus syntes till,
intet ljud hördes från by eller boning; hela nejden var höljd i snö och
vägen kunde jag omöjligt urskilja.
Trött och utledsen beslöt jag mig för att stiga af och rasta på
stället. Jag band min häst vid något, som stack upp ur snön och som
liknade en träpåle. För säkerhets skull tog jag den ena af mina pistoler
under armen, lade mig ned på snön, insomnade och sof så godt att
det var långt lidet på ljusa dagen, när jag åter vaknade.
Man kan lätt tänka sig min öfverraskning, när jag fann mig helt
oväntadt ligga på en kyrkogård midt i en by. Hästen såg jag i början
icke till, men snart fick jag höra honom gnägga uppöfver mig. Jag
tittade upp, och der hängde min hederlige Brunte öfverst på tornspiran!
Jag fick genast klart för mig huru det hängde ihop med den saken.
När jag kom dit, låg byn alldeles öfversnöad; under natten hade det
börjat töa, och allt efter som snön smälte, hade jag under min sömn
småningom sjunkit ända ned till marken. Hvad jag i mörkret tagit för
en träpåle, var i sjelfva verket spetsen af tornspiran!
Utan att fundera länge på saken, tog jag min pistol, lade an och
sköt af tyglarne. När jag på det sättet lyckligt och väl fått min häst
igen, fortsatte jag åter min färd.
Allt gick bra tills jag kom till Ryssland, der man om vintern icke
brukar färdas ridande. Som jag har för grundsats att alltid, som ordstäfvet
lyder, "taga seden dit man kommer", så köpte jag mig en kappsläde
och styrde med gladt mod kosan på Sankt Petersburg.
Jag mins nu icke riktigt om det var i Estland eller Ingermanland,
alltnog: midt i en ödslig skog fick jag syn på en förskräckligt stor varg,
som, drifven af glupande hunger, satte efter mig af alla krafter. Att
komma undan var omöjligt; det kunde icke dröja många sekunder innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
