Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Kapitlet. Jagthistorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft en viss förmåga att lukta sig till min försvarslöshet. Så till exempel
hade jag en gång just skrufvat lös flintan ur låset för att hvässa henne,
då en jättestor björn rusade emot mig med förfärligt brummande. Det
var med nöd jag hann klättra upp i ett träd för att der bereda mig på
försvar. Olyckligtvis tappade jag under klättringen min jagtknif och
hade ingenting till hands att skrufva fast flintan med. Björnen stod
raklång nedanför trädet, färdig att ge sig efter och sluka mig med hull
och hår.
Jag kunde visserligen ha slagit eld ur ögat som jag gjort en gång
förut, men det var mig motbjudande, ty det experimentet hade vållat
mig en svår ögoninflammation, som ännu icke var fullkomligt häfd. Full
af förtviflan stirrade jag på knifven, som stod der upprätt i snön; men
det gjorde icke saken bättre. Med ens for dock en lycklig tanke genom
mitt hufvud. En sann och verklig jägare, mine herrar, likasom en sann
och verklig filosof, för allt sitt med sig. Min jagtväska var i det fallet
en riktig arsenal, försedd med allt möjligt, som kunde behöfvas vid olika
tillfällen. Jag började gräfva i den och hittade ett segelgarnsnystan, en
krökt jernbit och ett stycke beck. Först band jag fast jernbiten vid
snöret, mjukade så upp becket och smetade det vid jernet och halade så ned
mitt fänge. Becket klibbade genast fast vid knifskaftet och hårdnade af
kölden. Med stor försigtighet metade jag på detta sätt upp knifven, och
just som jag fått flintan fastskrufvad, ryckte nalle an. Man måste
sannerligen vara en björn för att välja ett så lämpligt ögonblick tänkte
jag för mig sjelf och gaf mäster Groflabb en så varm välkomsthelsning,
att han för alltid miste smaken för att klättra i trän.
En annan gång rök en stor varg på mig så plötsligt, att jag icke
hann göra något mera än instinktmässigt ränna handen i gapet på honom.
För säkerhets skull rände jag på allt längre och längre, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
